Just nu är jag inne i studentens värld. Nya forskningsrön och tankegångar blandat med gamla, beprövade. Det är spännande och entusiasmerande. Jag tycker om att lära mig nya saker, se nya möjligheter, tänka i nya banor. Så har det alltid varit.
Som student finns man med i ett sammanhang där alla vill lära sig något nytt, förkovra sig inom ett ämne som intresserar. I den miljön finns inspirerande samtal, tankar om nya möjlighteter, glädje över nyfunnen kunskap. Kanske en "skyddad verkstad"?
Sen kommer man ut i arbetslivet med all sin entusiasm och glädje. Det är då krocken kan komma, jag säger kan, för det behöver inte bli så. Det handlar om var man hamnar och hur man blir bemött/bemöter.
Jag minns mitt första arbete som sjuksköterska på en psykiatrisk avdelning. Jag minns min iver över att äntligen få arbeta praktiskt med allt jag lärt mig under tre år. Teorier, forskningrön, nytänkande inom utvecklingspsykologin, nya behandlingmetoder....Jag fick en bra chef som uppmuntrade mig i mitt tänk, stöttade mig och gav mig arbetsuppgifter som inte var vedertagna på avdelningen. Arbetsuppgifter som chefen såg som intressanta att jobba med. Sen tog det stopp. Där tog rädslan för det nya över, kanske också rädslan över sin egen position. Här kom en nyutbildad person in och berättade om nya metoder som ingen av de andra hade hört talas om. De som hade arbetat på avdelningen i tjugo år och hade klarat det hitintills. Allt fungerade så varför skulle en "färsking" komma här och ändra? Jag fogade in mig i ledet, det kändes som om det var det enda jag kunde göra just då. Jag ville inte bli motarbetad av personalen, som hade jobbat i så många år och kunde så mycket. Jag, en "färsking" skulle veta min plats. Min arbetsglädje försvann mer och mer. Jag såg allt det jag hade kunnat göra för patienterna, som kändes som en omöjlighet att utföra utan backup. Visst, chefen peppade mig, men alla de andra, de som inte ville ta in något nytt, de var många. Jag vande mig aldrig vid att vara en nyckelbärande medicinutdelare. Jag ville något mer, något som jag inte klarade av att lyfta över misstänksamhetsmuren.
Teori och praktik - går inte alltid ihop. Och jag kan inte säga att det är någons fel. Studenten har sin nyfunna kunskap och sin iver över att få komma ut i verkligheten och jobba. Arbetsplatsen har all sin personal som har jobbat kortare eller längre tid på samma ställe. Det finns människor där som inte vill ha förändring, kanske på grund av rädsla eller kanske för att det är lugnast så, man vet vad man har.
En svår ekvation att lösa som kräver lyhördhet, från bägge parter.
Hur ser du på detta? Har du några erfarenheter du vill berätta om?
Är det ett problem eller en möjlighet?
7 kommentarer:
Jag är oftast öppen för nya idéer och oftast blir det bra.
Jag jobbade för några år sedan på en annan förskola i ett halvår (sa till chefen att hon var tvungen att placera mig där jag är nu...för annars skulle jag aldrig orka. Tur var det en som skulle börja studera och det öppnades upp en hål...som jag fick)där det kändes som om man gick rakt in i väggen så fort man öppnade dörren. På den platsen är det så många som är bakåtsträvare...dom är livrädda för att prova något nytt. Kan ta ett ex. där jag tyckte att vi kunde ha fasta tider på tis, ons och torsdagar och rulla måndag och fredag. Men icke sa nicke. För det hade dom minsann gjort för 10 år sedan och det var inte alls bra fick jag till svar. Sen att det hade börjat en massa ny personal under dom åren tog dom inte hänsyn till.
Känner nu när jag skriver det här hur jag nästan kvävs.
Jag tror det är bra att röra om i grytan ibland och låta personalen byta arbetslag och inte gå och harva i samma spår år efter år.
Där jag nu är sen ett antal år är dom flesta med på nymodigheter och då blir allt så mycket roligare och ingen behöver känna sig dum att komma med idéer
Oj, vad jag känner igen det där med att komma som färsking och vilja ändra, förbättra.. Jag var inte riktigt så snäll som du, jag slogs i många år och blev rätt avskydd under perioder, men eftersom jag är en som läser på, jämt och ständigt, kunde de inte slå mig på fingrarna med argument i alla fall.
Nu när jag hållit på i många år, fortfarande lika "bråkig", saknar mina kolleger mig om jag är borta en vecka. "Det är så tyst och trist utan dig" får jag höra då. Jag brukar svara att de ska tänka på det när de tycker jag är jobbig. :-)
Just nu är jag i ett arbetslag med tre medelålders män, av värsta sort. BARA jag och de. Ibland lurar jag dem och ibland skiter jag i dem (ursäkta uttrycket) och ibland berömmer jag som vore de småbarn och då gör de som jag säger. Haha! Livet är till för att trixas med, börjar jag lära mig.
Men visst har jag varit mycket ledsen och utanför många gånger. Trist, men det har inte fått mig att ändra mig - bara att bli litet "smidigare" , eller lurigare, som jag skulle utttrycka mig...
Visst känner jag igen dina reflektioner! Men arbetsplatser är väldigt olika är min erfarenhet. Jag har upplevt fantastiska arbetsplatser men även sådana som du beskriver det. Tyvärr är sjukvården till stora delar väldigt hierarkisk fortfarande, vilket oftast inte befrämjar egna initiativ. På andra ställen finns lagandan, glädjen och kraften bland medarbetarna, och då är det en fröjd att jobba!
Psykvården är nog en eftersatt verksamhet, tror jag. Så det förvånar mig inte det du berättar. Jag minns min elevtid på Beckomberga med fasa - fast det var i slutet av 60-talet förstås...
Gunnel: Nej det kanske det som delvis är problemet. Människor blir kvar för länge på samma ställe, går i sin gamla lunk, det blir en trygghet. Så kommer en ny människa och börjar prata om nya infallsvinklar....hjälp! Vi har det väl bra som vi har det? Krocken kan vara oundviklig.
Amber: Smidig var kanske ett av de rätta orden. Det går nog inte att trampa på som en bulldozer och samtidigt få de andra på sin sida. Ja jag kanske är för snäll, eller var och tyvärr så blir det jobbigt för en själv. Det blir en dubbelhet som kan bli påfrestande, arbetsglädjen dalar.
Smulan: Ja det ser mycket olika ut. Jag vet inte heller hur psykvården ser ut idag, det här är också ganska längesen.
Det här är ju en vanlig erfarenhet som jag tror många nyutexaminerade har mött. Vissa arbetsplatser och organisationer kan ha traditioner som är svåra att få ändring på. Som ny är man full av glöd, ofta, och det kan upplevas släckande när det inte går att påverka. Eller är trögt.
Men jag tror mycket på dialog, det låter som en klycha, men det är bra att prata om hur man skulle vilja ändra och fördelar med det. Sedan kommer det alltid finnas människor som vill ha status quo, av olika skäl. Ibland kan det vara bra att avstå förändring, all är inte av godo, så då kan det vara bra med bromsare. Men om man upplever sig bromsad hela tiden, och vill förändring, kan man tillslut få söka sig till ett mer öppet ställe. Annars mår man nog inte bra själv i längden.
Min mamma var så .... annorlunda.
Sjuksköterska. Gammal i gården på sjukstugan, men så GLAD var gång det kom nyutbildade sköterskor.
Jag minns hur mamma en gång kom hem och sa att .. "åååå, vad roligt, dom har så mycket nya idéer och kunskaper och kan lära oss gamlingar massor!"
Jag har tänkt på det sen .., för jag vet hur stelbenta vi människor ofta är, i alla fall "storhopen".
Och inte är jag bättre själv; jag är ju orolig för förändringar, men sen jag väl har lärt mig och blivit trygg ., blir det bra ..-)
På affären i Malå minns jag tydligt ett exempel på vanans makt.
I cigarettstället fanns bara en rad med Blend cigaretter, alltså en rad av var sort.
"Varför gör vi inte fler rader av dom sorterna som går ofta .. så behöver vi inte springa till lagret stup i ett ..?" frågade jag.
Nä. Det gick inte.
Det hade alltid varit en rad.
Och mimosasallade skulle stå LÄNGST ner i charkdisken bakom glas och man fick nästan hoppa ner och böööja och sträääcka sig för att få fatt i den, när kunderna skulle ha en bytta.
Så när jag sommarjobbade, flyttade jag upp sånt som gick mycket .., som sålde bra .., till längst upp i disken. Smart, tyckte jag. Lättillgängligt.
Men vänta .., när J återkom efter sin semester .., då var det färdigt.
"Vem fan har ändrat i disken? Så där har det aldrig varit förut!" och så blev allt som förr.
Jämtlandstösen: Visst kan det vara bra med "bromsare", ibland vill man som ny alltför mycket och helst samtidigt. Och det är inte alltid så lyckat. Men, som du säger, blir man enabrt bromsad då kan entusiasmen försvinna. Jag har alltid varit full av ide´er men också full av iver, otålig. Velat ha till stånd en förändring NU. Märker att jag har förändrats på den punkten, visst blir jag fortfarande trött (ibland mkt trött) på all tröghet som flyter på vissa ställen. Men översendet har blivit starkare. Kan ju även bero på att jag inte har någon anställning, behöver egentligen inte bry mig när jag känner att det råder stagnation på vissa ställen.
Elisabet: Åh så härligt att höra om din mamma som välkomnade nya ideér. Men han i affären, kunde han inte se att förändringen hade blivit till det bättre?!
Skicka en kommentar