tisdag, juni 26, 2007

Bitterhet

Det är allvarligt att tvinga sig vara lik andra, det framkallar neuroser,psykoser, paranoia. Det är allvarligt att vilja vara som alla andra, för det är att göra våld på naturen, det är att gå mot Guds lagar - Gud, som i alla skogar i hela världen inte har skapat ett enda blad likt ett annat.

När människan inte vågar vara annorlunda går hon mot naturen och kroppen börjar producera vitriol - eller bitterhet, som detta gift vanligen kallas. Ur "Veronica bestämmer sig för att dö", av Paulo Coehlo

Bitterhet, är något vi alla känner av ibland. Mer eller mindre. Jag kan känna det de dagar då jag har värk i kroppen. Allt som smärtar måste ut på ett eller annat vis och bitterheten kan vara en ventil. Jag försöker att inte låta detta gift ta överhanden, livet blir bara så mycket tråkigare och jobbigare när man ser med bitterhetens ögon. De skapar ingen glädje, inte för någon.

Idag har jag mött en bitter människa, med få ljusglimtar i tillvaron. Så sorgligt. Så tärande, både för personen själv och för omgivningen. Vid sådana möten brukar jag försöka lyfta, se det positiva i det som klagovisorna består av. Det går en stund, sedan övergår mina positiva tankar till en stor trötthet. Vad är det för mening? Den här människan vill inte se något positivt. Hur mycket jag än ger av mig själv och min tid så blir aldrig den andra personen nöjd.

Hur ska jag möta? Hur ska jag kunna få personen att inse att problemen inte ligger utanför henne utan inuti? Jag har inget svar på den frågan. Kanske hade det fungerat i det professionella mötet. På det privata planet ser det ofta annorlunda ut, så mycket svårare att möta och bemöta på ett bra sätt. Där ligger oftast många egna känslor och pyr och det kan vara lätt att ge upp, inte orka.

Vad jag säger till mig själv efter ett sånt här personligt möte, fyllt av negationer:

"Släpp detta. Jag får inte låta dennes bitterhet gå ut över mig och min glädje över livet. Jag kan inte ändra på någon annan, bara vara i det som är jag. Jag ska inte ta på mig någon annans sorg och bitterhet."

Det är svårt, mycket svårt att se människor i ens närhet må dåligt. Men vi får inte utplåna oss själva, på bekostnad av någon annans bitterhet.

Vi är alla som bladen i naturen, ingen lik någon annan. Min livsglädje får ingen ta ifrån mig.

Utan den blir jag bitter.

11 kommentarer:

Bloggblad sa...

Det var väldigt kloka ord - som jag behöver just nu.

Elisabet sa...

Det finns människor som är så bittra, så dom liksom dränerar en själv på all energi.
En sån finns i min närhet.
Under alla år har jag försökt släta-ut-mig-själv för att inte provocera med att finnas till .., inte visa för mycket glädje .. ,bara hålla mig BALANSERAD.
Men nåde mig när jag glömmer bort mig.
Eller om jag ringer och säger: "ååå, vilken vänlig människa jag träffade på vårdcentralen idag!"
Då svarar den bittra: "ja, vaddådå .., det är väl klart att dom ska vara vänliga, det är väl inget att hetsa upp sig för!"
Alltid, likadant.
Den människan lyckas alltid att mota tillbaka min glädje.
Vad blir följden?
Jo, att jag till slut väljer att inte ha mer än absolut nödvändig kontakt.
Sorgligt, men sant.
Allt för att hålla mig intakt.
Att känna att jag duger.
Att jag inte vill ha hennes kritiska ögon på mig.

Evas blogg sa...

Bloggblad: Tack! Och vad bra att du fick "till dig" något du behövde just nu. Var rädd om dig!

Elisabet: Ja tyvärr är det så det blir, man tar mindre och mindre kontakt, för att orka. Tyvärr kan det ibland vara så att den andra personen inte förstår varför och blir ännu bittrare. En svår balansgång detta.

Gunnel sa...

Så klok du är. Visst är det som du skriver...för energislukare är inte lätta att leva med. Visst kan jag känna mig sur och gnällig ibland...men oftast ser jag livet med positivitet. Allt blir så mycket enklare då....sen att det finns saker som ligger och gnor inom mig...det behöver jag inte belasta andra med.

Lena sa...

Sanna ord, svåra situationer. HUR gör man? Jag blir som du, bara trött. Man kan inte ge hur mycket som helst av sig själv - vår kraft är ju redan begränsad pga värk och andra "olyckor".... i den gruppen jag var med i i våras, samtalsgruppen, var de andra just bittra, "stackars mig", allmänt tungsinta. Jag kände att jag orkade inte möta dem, jag hade nog med mig och mitt. Jag ville mötas i samtal men det blev bara "gnäll" så VAD gör man???
/Lena

Evas blogg sa...

Gunnel: Tack! Du är också klok, precis som du skriver att även om vi har proböem så bör de inte alltid gå ut över andra. Ingen orkar med sådant, allra minst vi själva.

Lena: Det där känner jag igen: "Eländestänket". Jag har själv varit ledare för ganska många grupper och jag har mött många bittra människor. Där kan jag möta på ett annat sätt, på ett professionellt plan men just dessa människor man har nära, där blir det genast svårare. Jag minns när jag fick träning i varmvattenbassäng, jag orkade inte fortsätta, blev helt matt på de andra i gruppen som gnällde precis över allting. Jag mådde inte bättre efter dessa träningspass! Jag tror att man, som ledare, i dessa grupper behöver leda deltagarna framåt, se bortom gnället och lyfta det som är positivt, det som deltagarna kan. Lägga fokus på det och inte hänga med i ältandet över allt som man inte kan.

Ingela sa...

I min bekantskapskrets finns två kvinnor, ganska unga, i alla fall några år yngre än jag. Båda har drabbats av kroppsliga bekymmer och har svårt att röra sig.

Den ena gör så lite som möjligt och får allt svårare att göra någonting alls och mår inte särskilt bra.

Den andra säger: Jag kan inte tänka på allt jag inte kan göra, måste fokusera på det jag kan göra, annars blir jag tokig.

Den senare mår betydligt bättre även om hon också har tunga dagar när det bara är smärta.

När jag häromdagen talade med den senare tänkte jag på hur tacksam jag borde vara över att jag kan göra i stort sett det jag vill, att kroppen är tämligen samarbetsvillig. Det är ingen självklarhet.

Evas blogg sa...

Ingela: Ja tänk så olika vi reagerar. Den ena ger upp och den andra försöker göra det bästa av tillvaron. Jag försöker också leva efter just detta med att fokusera på vad jag kan men det tar tid! Och jag tror många ger upp, tyvärr. Om man bara ser på allt negativt tror jag man blir ännu sjukare. Detta med att fokusera på vad jag kan trycker jag verkligen på när jag jobbar med grupper. Och det brukar fungera på flertalet, men inte alla. Ja, att kroppen fungerar är en gåva och som du säger: ingen självklarhet.

Lena sa...

NU ska jag kasta mig in i denna debatten igen!
Jag har ett sätt att tackla "mina" problem som jag brukar sprida, en del blir arga, andra fnissar åt tokigheterna.
Jag orkar inte (tidvis) hålla hemmet "i stånd" alltså städar jag, pyntar med trevliga saker åt det håll jag brukar sitta och titta, eller ligga. Vänder ryggen åt det jag inte klarar, gläds över så mysigt det ser ut. Jag KAN inte tälta, men jag kan campa med husvagn. Jag kan inte ha trädgårdland numera, nu har jag en upphöjd låda där jag odlar. Man måste räkna upp det KAN inte det förlorat för då går hela personen förlorad ..... tror jag!
/Lena

Evas blogg sa...

Lena: Jag tycker det låter mycket klokt!

Vonkis sa...

Man kan inte göra mer än det du redan gjort med såna här människor (som jag kallar energivempyrer), försöka peka på det positiva när man möts och släppa det hela mellan mötena.