Jämtlandstösen skriver på sin blogg om ledarskap, hur en bra ledare kan vara. Av erfarenhet vet jag att det inte är någon enkel uppgift att leda människor, ganska krävande men också mycket berikande. Och det är definitivt inget man lär sig genom enbart kunskap, här krävs erfarenhet.
Men vi måste ju börja från start, helt oerfaren.
Jag minns mina första grupper, hur trevande jag var. Kursupplägget var klart och det höll jag fast vid, oavsett hur gruppen såg ut. Det spontana gavs inte så stort uttryck. Kanske det måste få vara så i början, när man fortfarande är osäker på sin roll.
Jag minns också hur lätt det var att ta saker och ting personligt, för det är ju så att i varje grupp finns det någon som är lite mer obstinat än andra, kanske nästan lite småprovocerande. Vid minsta tvekan från ledaren kan en sådan människa få ett visst övertag.
Det finns mycket att tänka på som ledare av en grupp, med åren och erfareheterna man gjort infinner sig också en trygghet. I sig själv som människa och i sin ledarroll. Då infinner sig en större frimodighet än i början. Man börjar mer se till gruppens behov än det färdiga konceptet, vågar möta provokationer på ett helt annat sätt, utan att bli sårad av dem. Och med åren har ju även kunskapen, inom det man arbetar med, blivit större.
Vad man främst behöver som ledare, tror jag, är en stor ödmjukhet. Även om jag har en del kunskap så har även varje människa vi möter det. Som ledare har jag en roll att lyfta varje människa, se deras unika värde och arbeta på ett sådant sätt att de börjar inse det själva. Det är i alla fall den intention jag har i mitt arbete med andra människor.
Hur ser en bra ledare ut för dig?
13 kommentarer:
Ödmjukhet är en viktig egenskap och så tycker jag att en ledare /chef inte ska bli kompis med en.
Jag vill inte ha en svag ledare jag vill inte känna skuld och tycka synd om den personen men självklart så ska han eller hon mötas med respekt.
En ledare/chef ska ha ett bollplank utanför gruppen
Jag har haft en ledare som var för svag för sin uppgift jag gick alltid hem med dåligt samvete
bla de och endel andra saker ledde till min utbrändhet.
Jag gillar ledare som är tydliga och vet vad de vill.
En liten del av vad jag tycker. /pimpim
Pimpim: tack för din reflektion! Håller med dig om att det ska vara en tydlighet och att man inte är kompis, vilket kan vara svårt att veta var gränsen går. Att tycka synd om sin ledare kan ju inte vara särskilt utvecklande!
Jag säger bara "amen"!
Själv tycker jag att det är lättare att leda barn, för där får man direkt respons på både gott och ont. De sitter sällan tysta och "tycker" som vi vuxna kan göra medan vi håller masken.
Bloggblad: Instämmer. De barngrupper jag har lett där har det visat sig direkt om de gillar det de ska göra eller ej. Minns när jag hade målargrupp med 5-åringar, ibland fungerade det inte alls, då gick vi ut istället. Det handlar om kunna vara flexibel. Man vet inte alltid var saker och ting landar hos vuxna. Men det kan kännas om de är postivt eller negativt inställda. Och då försöka luska ut vad det hela handlar om.
En bra ledare ska vara ödmjuk och kunna lyssna. En bra ledare ska kunna hjälpa och inte köra över.
Usch jag har medarebetarsamtal på torsdag. Det är nog 5-6 år sedan jag satt i ett sånt. Men det går nog vägen. Ska se om hon är en bra ledare :O)
Gunnel: Just det, inte köra över!! Det är viktigt. Lycka till på torsdag, det kommer att gå bra!!
En god ledare är tydlig, strukturerad, ödmjuk, empatisk och har inlevelseförmåga och humor. Det kanske beror på vilken typ av arbetsplats vi talar om beträffande kompisskap. Med min förre chef gick det utmärkt att vara nära vän med (nu också)Han är kyrkoherde och jag komminister och vi pratar ofta med varandra om både teologi, allt som rör det kyrkliga arbetet men även om litteratur, film, ja det mesta som är på tapeten.
Madicken: Ja då blir det en annan sak, som ledare. Jag tänkte mer utifrån den roll jag hade som ledare, i grupper med sjukskrivna. Många där ville ha någon som talade om för dem vad och hur de skulle göra, där var jag tvungen att hålla en distans, för att få dem att växa. Men "din" kyrkoherde blir kanske mer som en kollega, ett bollplank. Det ser nog mkt olika ut, utifrån vilken sorts ledare det är. Inser jag nu.
Personligen tror jag att ledarskap är ytterst svårt att lära sig; det handlar om medfödda egenskaper.
En av mina döttrar hade redan från småflicksålder inbyggd pondus; hon är självklar ledare, precis som min pappa var.
Och om jag får önska hur en ledare ska vara?
Jo, såh är.
1. Människan ifråga måste ha självdistans och inte ta sig själv på för stort allvar, men ändå så pass trygg att h*n vågar LEDA.
2. Ödmjukhet som pimpim skrev.
3. Humor.
4. Förmåga till medkänsla; alltså vara försedd med fantasi.
5. Inte liera sig med vissa delar av underlydande, utan hålla rak kurs. Rättvis, alltså.
Jag har haft många chefer, men nästan bara en enda som jag verkligen känner var en suveränt bra chef.
Den människan vågade ge oss frihet, han var ofta glad och ja, nästan lite rolig .., men var en självklar ledare.
Intressant ämne du tar upp Eva, så här på morgonkvisten när man dricker sitt kaffe.
Hoppas att du får en fin dag.
När jag gick på lärarhögskolan brukade vi studenter göra parodi på våra lärare, ungefär så här:
(Studenten till läraren)
- Vad heter du?
(Läraren svarar)
- Jaa , vad tycker du att jag ska heta? Har du någon idé om det? Vad heter du själv för resten?
Riktigt så otydliga var de väl inte, men lite åt de hållet...
Nu när jag läser på distans har jag upptäckt att det fortfarande finns kvar såna där som inte säger nånting tydligt och inte har en (som det förefaller) egen uppfattning om nånting. På något vis är det under demokratins och välviljans täckmantel, med det blir inga bra ledare.
Tydlighet tror jag är en av de viktigaste egenskaperna. Man ska också verkligen klara av att fatta beslut. Lyssna först, fundera och ha väl genomtänkta argument varför man beslutar som man gör, sen fatta beslut och stå för det man bestämt.
En bra ledare måste alltid - eller åtminstone ge skenet av att - ha massor mer med energi än dem han/hon leder. Om ledaren verkar slapp så blir gruppen och sinnelaget därefter.
matilda har verkligen en poäng där.
Hemma hade vi en kvinnlig chef, hon var norska och den mest flitiga arbeterska man kunde tänka sig .., aldrig satt hon stilla!
Gissa, om man inte kunde slappa med gott samvete.
Elisabet: Tack för intressanta reflektioner. Ja man har kanske ledarinstinkter redan från början, men ser jag på mig själv så var jag definitivt ingen ledar"typ" när jag var liten (är kanske ett undantag). Jag har utvecklat dessa egenskaper med åren, utifrån mkt egen självreflektion. Och jobbat mkt med min självkänsla. Till sist vågade jag ta steget, när jag började känna mig mogen för det. Men det ser kanske lite olika ut från person till person.
Kul att du gillade ämnet!
Ingela: Hahaha....ja tydlighet betyder väldigt mkt. Börjar man vela blir det lätt en svajande grupp. Ofta vill man vara till lags, bussig....och visst det ska man ju vara! Men ändå kunna stå för det man gör.
Matilda: Det har du helt rätt i. När jag jobbade med sjukskrivna var de väldigt energilösa, jag fick verkligen peppa dem och visa en massa energi (som jag kanske inte hade alla ggr). Men om jag inte haft det, hur utvecklande hade det varit för gruppen?? Inget!
Elisabet: P.S Humor är verkligen en viktig ingrediens!!
Skicka en kommentar