2010 startades #prataomdet, som var en liknande kampanj som
dagens #metoo. Det var på twitter det hela startades utifrån
våldtäktsanklagelserna mot J. Assange. Förutom en hashtag blev #prataomdet
senare en bok och en teaterföreställning. Mitt bidrag kom med i boken och i
teaterföreställningen, jag läste även in delar av min text för P1:s ”Tendens”.
Ämnet är alltid aktuellt och alltid viktigt att prata om,
just nu berättar fler och fler kända kvinnor om övergrepp de har varit med om.
Min text känns som en viktig del i debatten just nu, därför väljer jag att lägga
ut den i sociala medier.
Som 50-talist är jag
uppvuxen i ett samhällsklimat där sex var tabu att prata om. I skolan fick vi
en lektion i sexualkunskap, där en högröd lärarinna visade en plansch om hur
kvinnor och mäns kroppar såg ut i de genitala områdena. Och mycket snabbt, fick
vi en genomgång i hur ett barn blir till. Det var allt. Skamligt var det, en
tyst skam som ingen pratade om. Jag minns de skräckfyllda rasterna i femman och
sexan, när pojkarna drog ner oss tjejer på killtoaletten för att känna på våra
bröst. De tuffa tjejerna vågade gå förbi denna helvetesgrotta och blev ibland
neddragna, för att sedan fnittrande berätta om upplevelsen. Vi som inte vågade
höll oss långt därifrån. Ändå kom vi inte undan, det kunde ske var som helst.
Även klassens snällaste kille tog tillfället i akt och klämde på mina knoppande
bröst. Skamkänslan gjorde att jag inte vågade berätta, det var inget man
pratade om.
Jag minns även ”snuskiga
gubben”, som bodde i samma trappuppgång som en av mina kompisar. Hur han
flinande öppnade dörren varje gång vi klev in i trapphuset. ”Vill ni komma in
flickor”, var hans ständiga fråga. Hur jag livrädd sprang förbi hans dörr. Och
ingen pratade någonsin om det.
Vi 50-talister växte upp,
utan att prata om det. Vi träffade män, gifte oss och fick barn. Ibland kunde
det glimma till under samtalen med väninnorna, en antydan om hur deras
sexualliv hade ”gått i träda”. Hur de ställde upp för att tillfredsställa
mannens behov. Vi som hade vuxit upp med ord som: ”Man vet ju hur männen är, de
måste få sex.” Vi som vuxit upp med normen att mannen är subjektet som tar det
han tycker sig ha rätt till. Vi kvinnor var objekt som skulle ge det mannen
ville ha.
Jag har pratat med
singelkvinnor, födda på 40- och 50-talet, som tyckt synd om gifta män. Kvinnor
som ”ställt upp för dem”, eftersom männens fruar inte gjort det. ”De får skylla
sig själva, de borde väl förstå att männen vill ligga med dem. Det är klart att
mannen söker sig till någon annan, med all rätt.” På fullaste allvar har
kvinnorna delat sina åsikter med oss gifta kvinnor, bara så vi skulle veta.
Jag har även mött rädda
gifta kvinnor som känt skam över att inte leva upp till förväntningarna om hur
kärlek och lust ska vara. De kvinnor som inte längre har orkat, varken fysiskt
eller psykiskt. ”Tänk om han har en älskarinna! Fast jag kan förstå honom.”
När ska detta synsätt
förändras? När ska medelålders kvinnor våga säga ifrån, både till sina män och
till de väninnor som tycker synd om männen? Någon måste börja. Kommer min
generation och äldre någonsin att våga prata om det? Ju längre vi är tysta
desto längre dröjer det innan strukturerna förändras. Hur länge ska kvinnor
göra sig till offer? Vi behöver inte ”ställa upp” mot vår vilja. Kanske kan det
vara så att viljan finns, om vi vågar känna efter. Om vi vågar släppa taget om
skammen, som vi levt med under så många år. Men, för att kunna göra det behöver
vi prata om det.
Det jag tog upp här var en liten del av de trakasserier jag
och många med mig har fått utstå under åren. Allt ifrån lärare, bilskollärare,
män på krogen som har gått över gränsen. Som ung vågade jag inte ryta ifrån.
Vid ett tillfälle gjorde jag det på en krog i Umeå, mannen fick spel och slog
mig. Han slängdes ut därifrån men var snabbt inne igen. Jag gick hem med en
lårkaka och en stor rädsla.
Vi måste ta tillbaka våra liv och jag är så tacksam över
alla kvinnor som äntligen vågar träda fram med sina upplevelser.
#metoo
4 kommentarer:
Så bra du har formulerat det, Eva! Just det här med skolpojkarna som i grupp tog fast en och försökte dra upp tröjan för att kolla .., vilken fasa det var! En av dem gjorde ALDRIG nånting sånt. Han hette Anders och det fick min son heta.
Elisabet: Tack! Ja det var en skräck. Fint att det fanns några som inte föll för grupptrycket.
Det var ett fint och bra inlägg. Jag är ju så gammal, detta fanns inte på min ungdomstid . Jag är ju född 1931 , då var det inga som gjorde anspråk eller så¨, Var det någon som gjorde något åkte den in
Mina barnbarn tittar med stora ögon när jag berättar vad man fick och inte fick, på min tid. Man kan inte jämföra förr och nu,Det var inte bra då heller,ibland för hårt dragna regler angående Gud, kärlek osv.
Allt har blivit väldigt förslappat tycker jag. Svårt att tala om i min älder. Ser ju i alla fall att de tycker man är mossig ibland.
Till och med mina barn säger, det var då mamma, så är det inte nu.
De har väl rätt de också,. Men jag tycker det har fått gått alldeles för långt. Bra knlägg lilla vän, kram >hajan
Hajan: Tack ska du ha! Ja tiderna förändras, både på gott och ont.
Skicka en kommentar