söndag, augusti 27, 2017

Tankar från en tjockis


Jag har haft svårt för att vistas på stränder. Det är bullrigt och stökigt, men, den största anledningen har nog alltid varit att jag inte har tyckt om att visa mig så avklädd inför andra. 

Detta tjockkomplex som jag är så trött på. Mer och mer struntar jag i det men då och då kommer tankarna susande. "Vad ska folk tycka". "Men fy vad bedrövligt tjock jag är". Sådana gånger brukar jag gå in på Stina Wollters instagram och få lite pepp. Hon är bra på det hon, att peppa.

I somras på stranden i Porec då struntade jag fullständigt i hur jag såg ut. Vi var många som inte såg ut som gängse normer, inget konstigt med det. Frimodiga människor som badade och verkade nöjda med sina kroppar. Så underbart befriande.

Jag har tänkt på en sak, just detta som folk säger, "Hon har blivit så snygg nu när hon har gått ner i vikt". Men snälla! Sluta uttryck er på det viset. Är man ful när man är tjock? Är det vad som menas när man säger så? 

Jag är så less på alla dessa diskussioner om att gå ner i vikt. Hur man gör det. Varför man gör det. Jag har hört dessa diskussioner sedan barnsben och jag är trött på det nu. Låt mig vara ifred!

En gång fick jag frågan (av en vuxen kvinna, inte ett barn): "Hur känns det att vara så tjock"? Jag blev alldeles tom i huvudet. Vad sa människan? Jag fick inte fram ett enda svar, kände mig mest bara som den tjockaste människan i världen. Så fruktansvärt stor är jag ändå inte. Sådana kommentarer är rent kränkande. Jag önskar att jag hade skällt ut människan men jag blev stum.

Så länge dessa tankar finns hos andra, så länge tror jag att vi tjockisar har mycket att jobba med. Dels att stärka vårt självförtroende, dels att våga stå upp för oss själva. Det är bedrövligt att måsta göra det men så länge som kroppsvärderingarna ser ut som de gör tror jag att det är nödvändigt.

Så snälla ni smala människor: säg aldrig åt mig vad jag ska göra för att gå ner i vikt. Det är min kropp och ni har ingen rätt att styra över den. Jag är ingen sämre människa för att jag är överviktig, så titta inte nedlåtande på mig. 

Kan vi bara komma överens om vi alla ser olika ut? Att vi har olika förutsättningar och vi kan inte jämföra oss med varandra.

Ska vi säga så då? 

Bra.

9 kommentarer:

Vonkis sa...

Jag har gått ner massor i vikt, över hälften av det som en gång var jag är borta. Men det var inte självvalt utan på grund av sjukdom. Att då få kommentarer om hur duktig jag varit som gått ner så mycket i vikt, av människor som inte har en aning om hur det gått till. Blir förbannad. Nej. Jag har inte varit "duktig", jag trodde att jag skulle dö.

En gång när jag skulle hämta ut ett paket på posten och fick visa körkortet (gammal bild) såg personen i kassan väldigt fundersam ut när hen tittade på mig och på körkortet. Jag sa att det är jag men att jag gått ner mycket i vikt. Åh, bra jobba blev svaret, levererat med ett stort leende. Den gången kunde jag inte vara tyst utan sa som det var. Det är på grund av sjukdom jag har gått ner och hade jag fått välja hade jag fortfarande sett likadan ut.

Sluta bara kommendera folks kroppar! Folk har ingen aning om varför en ser ut som en gör och har faktiskt inte med det att göra heller.

Elisabet. sa...

Så bra skrivet, Eva!

Evas blogg sa...

Vonkis: usch så tråkigt. Precis så, ingen har rätt att kommentera. Vet man inte bakomliggande orsaker dessutom ska man knipa igen munnen (då också).

Elisabet: Tack ska du ha!

Maggan sa...

Precis så som du skriver känner jag också. Man blir kränkt och irriterad. Låt mig va!

Evas blogg sa...

Maggan: Visst är det ett trist beteende?!

Annika sa...

Bra skrivet!!
OCH sant!
Jag har kämpat med min vikt sen jag fick barn. Tror jag gått på ständiga dieter i 21 år. SÅ less på det.
Fy fan.
När jag vägde lite för mkt då K var ett år sa ngn i min närhet (efter en viktnedgång på 15 kilo) att "det var plågsamt att se dig så tjock i somras. Du är vacker nu". Fasiken vad det sved, och svider än idag. Jag måste då ha sett för jävlig ut med 15 kilos övervikt. Blä och USCH. Det var en nära släkting som sa det.
Det här med body shaming alltså, glad att det faktiskt uppmärksammas så mkt. Ibland tror jag att det är större tolerans idag.
BRA,
Älskar Stina W, hon är helt underbar!!!

Evas blogg sa...

Annika: Men jisses vad hemskt. Plågsamt, vilket uttryck!! Jag förstår att sånt svider.

Jag har också testat en del dieter men har slutat med det nu. Orkar inte hålla på längre. Jag tror också att det har blivit större tolerans, främst bland yngre. Sen finns det ju alltid rötägg överallt som gärna sätter sig på andra.

Bloggblad sa...

Jag håller helt med! Jag har lidit av övervikt både som barn och som liten tant. Under en lång peruod när jag var vegetarian och joggade mycket, var jag smal. Då fick jag också höra hur mycket snyggare jag blev... och som ung råkade jag flera gånger ut för folk (mest jämnåriga kvinnor) som vilme tipsa mig om hur jag skulle äta.
Att jag började med 5:2 för fyra år sen berodde helt enkelt på att jag hade farligt höga blodfetter och tänkte på min mamma och hennes elva mediciner när hon var i 60-årsåldern. Alltså rädsla för att bli sjuk och orörlig. Jag får så ofta höra att jag varit duktig, men det har varit ren självbevarelsedrift och sjukdomsrädsla.
Min karaktär är kass, så utan det periodiska späkandet skulle mina fettceller föröka sig under jubel och glam.

Ingen har med någon annans kropp att göra! Man kan må utmärkt som knubbig - och tvärtom!

Evas blogg sa...

Bloggblad: Bedrövligt när andra ska lägga sig i hur man ser ut. Kör du 5:2 jämt? Härligt att det funkar för dig, jag testade en gång men mådde inte bra under "späkdagarna".