fredag, augusti 18, 2017

Rädslan får inte ta över


Det sista dygnet i Kroatien blev vi tilldelad en liten lägenhet i gamla stan istället för på det hotell jag hade bokat. I den trånga gränden var det relativt lugnt men på tvärgatan nedanför rådde "turistkaos". Mängder med barer och restauranger och massor av turister som trängde sig fram.

När vi gick där på kvällen kände jag en plötslig panikkänsla. Tänk om det kommer en bil och mejar ner oss eller om någon utlöser en bomb. 

Senare under kvällen när vi satt i vår lilla lägenhet började det smälla. Skotten ekade i den lilla gränden. Jag blev alldeles kall. Vad händer? Jag öppnade försiktigt vår dörr och tittade ut. Jag hörde inga skrik. Jag såg inga människor springa nere på turiststråket. Jag skymtade något på himlen ovanför stenmuren, insåg att det var fyrverkerier.

Det här är en ganska ny känsla, den att vara rädd för att eventuellt bli dödad när man befinner sig på sin semesterresa.

Nu har det hänt igen, denna gång i Barcelona, en av de turisttätaste städerna i Europa. Mitt på turiststråket. Jag finner inga ord för det lidande som uppstår. Men jag vet att rädslan har fått sitt fäste i mig.

"Jag vägrar vara rädd", är det många som säger och det är bra. Trots den tanken så tror jag att det finns ett litet omedvetet frö inom många av oss, ett frö av rädsla. Det kan hända även mig.

Något kan hända oss när som helst och var som helst, vi kan inte stänga in oss. Trots det finns det lilla fröet inom mig, det ger sig till känna varje gång ondskan får råda. Då gäller det att hitta en motpol, något som känns positivt. Om jag inte gör det kommer denna rädsla att ta över, ur det kommer inget gott.

Håll om varandra dessa bistra tider, visa varandra att kärleken är större än rädslan. Det är det enda vi kan göra, om och om igen.



4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Det var på samma sätt när vi var på semester. Nej, inte på mindre ställen, men i Amsterdam - absolut -. Jag som inte springer fort, tänkte ofta att .."jag hoppar i kanalen!", men gatorna är ju så trånga, så risken att nån stor skåpbil skulle komma farande, kändes ändå lite långt borta. Men tanken fanns där.
Och gick på nåt torg eller vid övergångsställen, planerade jag lite. Fanns det nån tvärgata intill?
Nån servering?
Trist, men så var det.

Evas blogg sa...

Elisabet: I Amsterdam kände jag lite som du.

Hajan sa...

Har klarat mig utan sådana funderingar.
Men i Österrike kunde jag få sådana känslor ibland, Där skall de bara fram hur smalt det ör, måste bara säga att det är på Sommaren vi fick sådana känslor. I Holland åkte vi mest buss, så vi upplevde inte det.
Utan underbara färder både i Amsterdam och inte mint i >Tilburg.
Ha en bra avslutning på veckan önskar Harriet

Evas blogg sa...

Hajan: Skönt att slippa sådana tankar. Tack detsamma!