onsdag, april 06, 2016

Jag sörjer lusten efter att skriva.

Jag har alltid varit en skrivande människa. Ända sedan jag lärde mig bokstävernas magi har jag skrivit. Längtan efter att sätta mig ner med papper och penna, senare med en dator, den längtan har varit så stark.

När försvann denna längtan? Vad var det som hände?
Frågor som jag ställer till mig själv ofta men som jag inte riktigt kan svara på.

I måndags kväll lyssnade jag till vår äldsta som berättade om sitt skrivande för ett författarnätverk som jag är med i. Det var så inspirerande och det lät så härligt när hon beskrev glädjen i skrivandet. Jag kände igen mig i det där  "bubblet" som vill komma ut. Tillfredsställelsen när man sätter sig ner och skriver så pennan/tangenterna glöder. Det var längesen jag kände så, det är som om hjärnan inte orkar med det. Det blir bara tomt i huvudet.

Det är en slags sorg att tappa ett av sina uttryckssätt. Jag saknar det. Ibland försöker jag "rycka upp mig" men det blir så fel. Orden blir platta och uttryckslösa och det känns inte roligt.

Kreativitet behöver komma från lust, när den inte finns då det blir det sällan bra. Då blir det till ett krav och ur det kommer sällan några storverk.

Är det någon som har några tips på hur man hittar tillbaka till sitt skrivande? Kan det vara så att det är ett färdigt kapitel för mig?

9 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Hej Eva! Jag känner igen mig. Och undrar också varför glädjen över orden är så svår att finna igen. En fin vän kom med inspirationstankar i går. Hon har ett förslag som jag ska prova. Att skriva kort om en enda känsla eller händelse varje dag.

Lycka till!

Karin Härjegård sa...

Nej, Eva, vägrar tro det är avslutat för din del. Har du testat med "morgonsidorna"? Då har du en skrivbok bredvid sängen, och det första du gör när du vaknar är att skriva. Skriv, bara skriv, utan hejd. Bara låt pennan gå. Tänk inte, baka skriv. Det kan bli något ur en dröm du haft, det kan bli flera rader med orden Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva, eller ord inför dagen. Ett bra sätt att stoppa den inrekritikern och bara jobba på att få igång flödet. Har du testat detta förut, så gör det igen! Har du inte testat, så gör det! Lycka till!

Ruta Ett sa...

Nja, nåt tips hur du ska hitta tillbaka till ditt skrivande har jag inte, men det är väl som det är med annan kreativ verksamhet, ibland går det lättare och ibland är det bara stopp.
Jag har själv råkat ut för "torka" när det gäller att sy och sticka. Om man inte har lust så blir det inte bra.
Jag har fått tillbaka lusten genom att läsa stickbloggar, surfa runt på garnsajter och mönstersajter. Ibland går jag till tygbutiker och klappar linnetyger och går till museer och ser fina saker. Men nåt recept har jag inte. Det beror också på vilket humör jag är på och hur min omgivning har det.
"Lusten driver verket" sa min mormor och det är verkligen sant.
Jag hoppas att du hittar din snart!

Elisabet. sa...

Den kanske kommer tillbaka. Lusten.
Jag brukar tänka tanken om man blir blind och inte kan fotografera, så fattigt livet skulle bli! Eller om man får afasi och inte får ordning på orden .., eller om man inte längre kan skriva, rent fysiskt. Men vad blir då kvar av livet?
Men så ser man eller läser man om människor som är totalförlamade och ändå finner nån slags mening med tillvaron .., ja, det är krumelurigt det där.

Vonkis sa...

Så tråkigt att läsa. Det behöver inte vara ett färdigt kapitel för dig. Kanske har det kommit in en känsla av prestationskrav i ditt skrivande som hindrar dig? För min del tror jag att det handlade om att jag fick svårt med att skriva för det började kännas för privat och utelämnande. Nu har jag hittat en bättre balans och kan skriva om mitt utan att det känns så.

Eva sa...

Jag tror ändå att det är viktigt att vara i en skrivande miljö i ett sammanhang, som när vi hade skrivargrupp och en tänkt publik. Så är det i all fall för mig. Jag skriver inte heller. Dessutom har korta meddelanden tagit udden av detman vill säga genom färre ord. Tror jag. Känner mig också tom...
Kram.

Evas blogg sa...

Granne: Ja visst är det tråkigt! Vad härligt att få tips, de behövs ibland.

Karin: Tack, vad fint att du tror på mig. Jag är ju ingen morgonmänniska utan sover gärna länge och sen blir det bråttom ut med Otis. Men efter det borde jag kunna hitta en stund för att skriva några rader. Jag vet att Maud har pratat om det men jag har aldrig testat. Men nu ska jag göra det.

Ruta Ett: Så sant att det är lusten som driver verket. Ja det är nog så att humöret driver en, jag har varit så trött den senaste tiden och då brukar inte kreativiteten flöda direkt. Kul att du har hittat tillbaka till din!

Elisabet: Så tänker jag också ibland. Vad fattigt livet skulle bli. Ändå så finns det perioder då inget funkar och jag går på tomgång. Behöver kanske dessa perioder ibland. Ja en del människor är otroliga när det gäller att finna mening i livet, trots knappa förhållanden.

Vonkis: Nej jag hoppas att det går över. Jag tror inte det är prestationskrav, det är bara lusten som har tagit sig en paus. det är inte kul.

Eva: Så sant. Man behöver en "morot". Jag behöver mål för att få drivkraft att skapa, lika mycket som lusten att göra det. Tänk som vi skrev för några år sen! Önskar att jag hittade tillbaka till den lusten igen. Och sant det där med korta meddelanden. På fb kan man snabbt förmedla ett antal ord, enkelt och lätt.

em sa...

Jag är rädd för att jag inte har några bra tips — har insett att jag måste tåla mig när inspirationen tryter. Vilket område det än gäller, skriva, måla eller läsa, så låter jag det ligga i träda (och det kan vara långa perioder) tills jag känner det där lilla glädjepirret, som förebådar att något vill ut.
Så trist att inte kunna ge något mer handgripligt tips! Fast jag kom att tänka på en skrivövning, jag läste om för länge sedan. Jag tror det var en norsk lärare som berättade att han lät sina elever skriva oavbrutet under ett i förväg bestämt antal minuter. Tröt orden, skulle man fortsätta om man så bara upprepade samma ord, eller skrev att man tittar ut genom fönstret eller att gardinerna är fula.
Naturligtvis blev jag tvungen att prova, nu är det länge sedan, men ett tag gjorde jag det ofta, och upptäckte två saker.
För det första, blev delar av det jag skrev riktigt bra, och för det andra var det terapeutiskt — saker kom upp till ytan, som jag nätt och jämt var medveten om.
Personligen blev jag friare i mitt skrivande, när jag inte skrev för att visa upp det — det kunde ju bli hur uselt som helst, vitsen var att det var roligt.
Margaretha

Evas blogg sa...

em: Ja det är det där glädjepirret som är signalen för att nu är det något på gång. På den tiden jag var med i en skrivargrupp (innan vi avslutade den) gjorde vi ofta sådana övningar. det var roligt. Svårare att komma på att göra dem själv men tack för påminnelsen, det är en bra övning. Jag ska leta reda på en tom anteckningsbok och sätta igång redan idag.