måndag, juli 06, 2015

På researchresa

Har man en författande dotter så ställer man gärna upp när hon hälsar på och vill åka på en researchresa i Ångermanland. En resa på 70 mil tur och retur, på en och samma dag. Vi är van vid långa avstånd här uppe så egentligen var de milen inget att orda om.

Vi åkte genom avfolkningsbygder där tomma hus vittnade om liv som funnits. Nedlagda butiker som en gång hade haft fyllda hyllor och kunder ifrån bygden.

Vi åkte genom ett vackert sommarlandskap, kom till Ådalen, där skotten skedde 1931. Vi hittade till statyn, minnesmärket efter vad som hänt. Det var dåligt skyltat dit, som om orten inte ville att vi skulle se och minnas.


Den mäktiga Höga kustenbron behövde inga skyltar, den syntes lång väg. Där fanns turister, butik och en fylld restaurang. Närheten till havet lockar alltid människor om sommaren. Även Norrlands kust.

Dottern bjöd på lunch. Röding och ett glas rose' till oss som inte körde. Jag tittade in i butiken som sålde allt från ljus till smycken. Ett stressigt par skällde högt på sitt nyfikna barn, som ville röra vid allt. Man skriker inte till sina barn, ville jag säga men jag gick istället ut därifrån. Sol och glädje, för en del av oss, kanske inte alltid för stressade föräldrar.

Dottern ville till Norrfällsviken, ville se campingen som vi en gång bodde på när barnen var små. Ville se badviken där hennes badboll försvann ut mot Finland. Minnen som kanske kommer som ett inslag i den kommande boken. Vad vet jag.

Vi åkte på krokiga vägar, där lupiner i mängder blommade i dikeskanterna.


Kaskader av färg var man såg och till det små pittoreska fiskebodar. Vi åkte igenom Mjällom, den lilla byn som är känd för sitt tunnbröd. Snart skymtade vi havet och stannade vid den stora campingen vid uddens slut. Där var det sig likt, förutom att en mängd villor hade byggts. Mängder av människor vid restaurangen, det vankades fiskbuffe' och ett liveband skulle spela.

Vi köpte en glass, jag promenerade ner till de få genuina sommarhusen, de gamla fiskebodarna som gjorts om till bostäder. En idyll bland alla husbilar och husvagnar.


Sedan började sökandet efter badbollsstranden. Vi gick igenom hela campingen, jag minns var vi hade ställt vår husvagn för 28 år sedan. Då när sonen var 11 månader och hans storasyster skulle fylla fyra. Hur konstigt det kändes att leva campingliv, det var inte min grej men jag och maken trodde det var det enklaste sättet att resa med små barn.

Genom hela campingen gick vi, kunde inte låta bli att studera människorna och deras "hus", som en egen liten värld i världen. Till slut kom vi fram till havet men det var fel strand, vid den här gick det inte att bada, bara sten och tång. Vi satte oss och njöt av utsikten, den där horisontlinjen som är så fascinerande.


Men, som sagt, det var fel strand. Vi vandrade tillbaka genom campingen. Nu hade grillarna plockats fram hos flera av de boende. Grillångor blandades med ljuden av ölburkar som öppnades. Barn cyklade på den lilla vägen. Människor på väg till duschrummen. I ett förtält spelades hög musik, i ett annat skällde en liten hund. Den lilla campingvärlden var fylld av aktiviteter.


"Nu måste vi hitta den rätta stranden", sa dottern som började bli stressad. Kvällen började närma sig och vi hade en lång väg hem.
Vi svängde av vid en skylt där det stod Golfbana, någon sådan fanns det inte där för 28 år sedan. Då såg vi även skylten om  stranden, det rätta. Glädje och igenkänning. Det var just där som den traumatiska badbillsincidenten hade ägt rum.


Efter ett dopp i det kalla havet var researchen avslutat, just där. Vi åkte tillbaka över bron och svängde av mot inlandet. Kvällen var vacker och jag satt där och njöt över allt vackert. Blå berg mot blått hav. Lupinerna med alla sina färger. Himlen med alla dess skiftningar.

 
Nu behövde vi äta och vi hittade en rastplats för vår medhavda middagsmat. En kort paus för att sedan åka vidare inåt landet. En plats till ville dottern besöka och det var kyrkan vid Kramfors.


Man frågar inte en författare under arbete, i alla fall gör inte jag det, så hon fick vandra omkring där i lugn och ro och insupa det hon behövde för arbetets skull.

Efter det bar det av hemåt i sommarkvällen. Jag funderade mycket under vägen. Tankar kring alla tomma hus, alla dåligt skötta hus, alla nästan folktomma små samhällen vi åkte förbi. Den där mannen som satt på bron med en öl i sin hand, hans fru som samtidigt klippte gräsmattan. Vem var han? Hur trivdes de mitt ute i ingenstans? Eller det fulla paret som gick hem från pizzerian i Bollstabruk. Drack de sig fulla för att slippa känna tristessen?

Det finns mycket att se i våra avkrokar, och det finns berättelser överallt. Och framförallt så väcker det mycket inom en. "Tänk att bo så här i en avkrok, undrar hur det kan vara?; sa jag till dottern. "Precis så känner jag om Östersund", svarade hon. Så känner inte jag, inte så ofta i alla fall. Men om jag tänker efter så är det långt till närmsta stad, 20 mil. Och till vårat regionsjukhus är det 40 mil. Det kanske är en avkrok trots allt. Fanns just i denna avkrok trivs jag.


Hemma i skogsbrynet igen mötte oss en vacker måne. Researchdagen var slut. Hoppas dottern blev nöjd över dagen, det blev i alla fall jag.

8 kommentarer:

Hajan sa...

Oh lilla Ewa , vilket underbart inlägg. Så underbara bilder Du tagit
Ådalen har jag fått berättat för mig många ggr, jag är född den 14 Maj 1931. Kära lilla Du om jag lever när din dotters bok är klar, skulle jag gärna vilja höra detta, för den skulle jag vilja få tag på.
Tänker på allt Du skriver, 40 mil till sjukhuset, här gnäller vi över
5 km till Vårdcentralen. Tack för detta inlägg, visst är väl Sverige
vackert. Vi har inte varit så lång upp, Men har bott vid Lapporten vid Björkliden. Det var långt bort för oss, som kom från Östergötland.
Du hade väl barn med som bodde i Scottland eller hur. Det glömmer jag inte, vi hade ju varit i Scottland själva då, och tyckte så mycket om din resa där. Tack för Du har verkligen berikat mig i dag.
Hoppas jag lever tills din dotters bok är klar.
kram från gammelgumman Hajan

Eva sa...

Jättefint, Eva!
Vilken resa jag gjorde med dig nu! Jag minns den där sista campingturen då vi hade för första gången lämnat de två största hemma och inte vågade oss längre än till Norrfällsviken och Kramfors. Vi kände slutet på den fina campingeran med folkabuss och fyra ungar som ville olika saker utom den gemensamma lusten att just campa med tält eller stuga. Därför är den där biten av Sverige för alltid fastetsat i mig som ett avslut. Vore intressant att åka dit igen och känna om det känns lika...
Fantastiska bilder! Och skönt att avsluta med vy över "civilisationen". Jag är också hemkär, trots reslusten som aldrig går över. Kram på dig!

Ruta Ett sa...

Tack för att jag fick följa med på resan! Det är ju inte "min" del av Sverige, men som gift med en Norrbottning har vi stannat till i just de här trakterna många gånger.

Elisabet. sa...

Ljuvliga bilder, Eva och härligt berättat!
Tack att vi fick göra er sällskap!

mossfolk sa...

Åh vad härligt det låter! Väl många mil, men annars är jag stormförtjust i sådana där tripper.
Det finns så många vackra platser i Sverige!

Evas blogg sa...

Hajan: Vad roligt att du tyckte om mitt inlägg! Ja avstånden kan vara långa i våra trakter, väldigt långa. Men vi har valt att bo här så det är bara att gilla läget. Ja vår yngsta bodde i Skottland under ett år. Just nu är hon i Borneos djungler, hon flackar runt världen. Kram.

Eva: tack ska du ha för att du följde med på min resa! Ja åk tillbaka och känn, för mig blev det ett roligt minne och en insikt om att tiden rusar iväg. Ja tänk, vi bor i civilisationen, och ändå inte.

Ruta ett: Tack för att du följde med!

Tack själv Elisabet!

Mossfolk: Ja visst är det roligt att packa med matsäck och bara dra iväg. Men som du säger, lite väl långt blev det. Men så blir det här när man vill se något bortom Jämtland.

Bloggblad sa...

Vilken härlig resa! Roligt att få vara med utan packning och matsäck!

Evas blogg sa...

Bloggblad: Tack! Kul att du ville följa med.