söndag, mars 22, 2015






Likt en skrämd fågelunge stod hon där en dag och blev presenterad som den nya flickan i klassen. Vi gick i femman och flera av klasskamraterna hade hunnit få den kritiska blicken till allt som var annorlunda. Hon hade slitna kläder, var blyg och inte särskilt söt. Hon blev röd i ansiktet så fort någon pratade med eller skrattade åt henne. Hon bodde i ett gammalt ruckligt hus. Jag vet inte om hon någonsin fick någon vän i klassen. Jag minns att hon fick urvuxna kläder av mig (hon var liten och smal) när hon följde mig hem någon gång. Riktiga vänner blev vi aldrig. Under sommarlovet innan åttan tog hon sitt liv. Hur och varför visste ingen. Det kändes så främmande, så konstigt. Vi förstod nog aldrig innebörden i hennes handling.

Jag läser i DN om en psykiskt labil ung kvinna som, vid ett akutbesök hos en terapeut, fått en lista på saker som kan pigga upp. "Resa på semester. Äta något läckert. Ha sexiga kläder på sig. Klara av en bantningskur." Fyra av sakerna på en lång lista med positiva saker att göra. En tidningsartikel säger inte allt och det jag läser känns fullständigt galet. Ser psykvården ut så här? Jag vill inte tro det.

Och jag tänker på min klasskompis, hur hade hon reagerat över en sådan lista? Hon som var fattig och rädd. Hon som antagligen hade ett mycket lågt självförtroende och ingen stöttning.

Hur är det med oss själva, pratar vi öppet om psykiska sjukdomar? Jag tror inte det. Vi kamouflerar över det som har med våra psyken att göra. Det är fortfarande tabu att prata om. Hur många gånger har du mött någon som ärligt har svarat "Jag mår fruktansvärt dåligt i själen"? Och hur möter vi dem som eventuellt svarar så? Kommer vi med några käcka tips om hur den andre kan pigga upp sig? Eller orkar vi möta?

Vi behöver prata om de inre mörkren. Det finns hos många i vår omgivning, fler än vi anar. Ibland kan vi inte sopa under mattan, komma med glada förslag. Livet är så mycket mer än en lista med roliga saker att göra.

5 kommentarer:

Elisabet. sa...

Intressant! Har vi inte alla - mer eller mindre - psykiska problem av nåt slag .., om än mer osynliga?
Jag hade aldrig kommit i kontakt med psykisk ohälsa förrän för kanske .., sju, åtta år sedan?
Det var Gösta som var manodepressiv och ibland fick läggas in i kortare perioder för att få hjälp. Jag tänkte först skriva "G", men så slog det mig, att det hade inneburit att jag då tyckt att det var nånting att hymla om, så namnet får stå kvar. Lyssnade nyss till gomorronprogrammet i SVT. Det ska springas ett Ångestlopp, 209 meter eller nåt sånt .., för att visa att det här finns i vårt samhälle i mycket större utsträckning än man tror .., jag tyckte om själva idén.

Bloggblad sa...

Det hymlas och skäms! Tro mig, jag är väl insatt. Vem anställer någon som berättar att hen periodvis har problem som följer på diagnosen x eller y? Skulle jag/du göra det? När det finne en rad andra arbetslösa utan diagnos.
Det blir en dubbel börda för den som berättar om sitt handikapp. Jag vet flera som inte gjort det, och som klarat sitt jobb bra med medicin. Men...hade arbetsgivaren vetat så hade det nog inte blivit något.
Det är en viss skillnad mot att må dåligt i själen lite då och då, mot att ha en diagnos och knapra piller livet ut. Hur vet den som är öppen vad det blir för konsekvenser av att berätta? Folk i allämnhet har inte tystnadsplikt, så ryktet kan gå före och förstöra.
Nu ska jah inte bli långrandig, men jag skulle kunna skriva flera kilometer i ämnet.

Andra året i Hjo sa...

Det är inte lätt att vara annorlunda, som flickan du berättar om. Om hon hade någon diagnos framkommer inte. I så fall blir det än värre. Även om jag inte har för vana att gå omkring och vara glad för att jag lever ett anständigt normalt liv, finns det kanske anledning att göra det ibland.

Hajan sa...

Det är så många,många som har problem med sina nerver och liknande.
Man når ju inte riktigt fram till dem. Oftast är det ju vi som har orsakat att dessa människor
ej mår bra. När jag gick i skolan på stenåldern, fanns det inte så stora problem, man hörde aldrig att någon tagit sitt liv eller så,
Men stygga var en del kamrater och gjorde skoj av det, det var väl bara de om busade som hade roligt, den det gällde hade nog inte lika kul.
jaa du lilla ewa man bliver unte glad att läsa sådana saker.

Evas blogg sa...

Elisabet: Jo det har vi men när det blir rent sjukligt då blir det en helt annan sak. När det tär på kropp och själ, när man utsätter sig själv och andra för "risker". Ja alla medel kan vara bra för att uppmärksamma sjukdom som det så sällan pratas om.

Bloggblad: nej det kan inte vara lätt att berätta så länge samhället ser ut som det gör idag. Vem vågar berätta, för att sedan få blickar på sig? Inte lätt detta. Så mycket onödigt lidande.

Andra året..: på den tiden fanns inte alla diagnoser som finns idag. Det är svårt att vara glad över att man inte är drabbad, man vet ju liksom inget annat.

Hajan: Förr var det nog ännu mer skämmigt att ha psykiska problem.