fredag, januari 25, 2013

Tänk vad en hund kan göra för mänsklighetens välbefinnande!



Efter en vecka med runt - 25 grader är det idag bara -10 här i Jämtland. Det känns med ens mycket enklare att andas, så även för Otis som har har haft hosta under de kyliga dagarna. Solen sprider sitt aprikosfärgade ljus och det är helt underbart att vistas utomhus.

Jag tänker på hur lätt det är att få kontakt med andra människor när man promenerar med en hund. Att en hund kan vara en länk till andra. Det är fantastiskt. Varje dag möter vi någon eller några som stannar och pratar. Det kan vara människor med eller utan hund.

Otis har fått en kompis i en kille på 10 år. Han är lite blyg men vill gärna klappa Otis. När jag frågar om han tycker om hundar ler han lite och säger, "Jag älskar hundar". Och när han fyller tolv ska han få en egen hund.

I morse klev en parkeringsvaktskvinna ur sin parkeringsvaktsbil just som jag och Otis kom ner till sjön. Hon skulle lappa bilar. Såg allvarlig och målmedveten ut. När hon såg Otis sken hon upp och kom fram till oss och började "hundgulla". En total personlighetsförändring infann sig i henne på ett ögonblick.. Vi fick ett trevligt snack om hundar och P-böter.

Helt plötsligt öppnar sig människor. Ler och pratar.

Tänk vad en hund kan göra för mänklighetens välbefinnande!

7 kommentarer:

Elisabet. sa...

Ja, precis så är det!
Jag minns när sonen - då tonåring - gick ut med familjens valp och senare kom in och sa ..."mamma, du vet, att gå ut med valp, det är världens raggknep .., alla töser stannar och vill klappa honom!"

Utan harry skulle jag inte känna hälften av alla som vi möter. Eller känna och känna, men tänk, så mycket småprat det blir! Och glädje!

Elisabet. sa...

Ja, precis så är det!
Jag minns när sonen - då tonåring - gick ut med familjens valp och senare kom in och sa ..."mamma, du vet, att gå ut med valp, det är världens raggknep .., alla töser stannar och vill klappa honom!"

Utan harry skulle jag inte känna hälften av alla som vi möter. Eller känna och känna, men tänk, så mycket småprat det blir! Och glädje!

mossfolk sa...

Ja visst är det så. Det är jättetrevligt, men blir nästan lite skrattretande när man är hundlös. Här i kvarteret har vi ett antal människor som vi alltid pratade med när vi gick med Lurvig. EN av dem fortsatte att stanna till och prata när Lurvig var borta. Flera slutade med tiden att ens säga hej. När vi så fick Cosmos började det om igen, med flera stopp och flera längre samtal.

Och jag tror att det beror på att många inte känner igen oss när vi kommer utan hund, de har pratat men bara tittat på hunden. Jag tänkte på det här om dagen -mannen i huset bredvid skulle gå in i sophuset just som jag gick ut från detsamma. Vi har stått och pratat flera gånger. Jag vet hur han bor, vad han och frun arbetar med, att de haft hund tidigare, hur den var och vilken hundras, var mannens barn bor och vad barnbarnen heter. Bland annat. Men när jag höll upp dörren till sophuset tittade han upp och sade bara ett artigt "tack" utan tillstymmelse av igenkänning.
Vi samtalade igen dagen efter. När jag kom med Cosmos på gatan.

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja mycket småprat blir det och det är kul. Det raggningstipset har jag hört talas om men inte upplevt :)

Mossfolk: Tänk så intressant att det är genom hunden man kan prata. Och inte ens känna igen matte/husse utan hund. Knepigt. Man ser bara hunden.

Hajan sa...

Tänk vad en hund kan fixa, det är
ju underbart. Man bliver så tagen
av dessa kloka djur. Min dotter och måg har en schäfertik 11 år
som heter Nzi. Vi är ju nästan lika gamla hon och jag.Jag är ju 82
jag vet att hon snart inte kan vara kvar bland oss längre. Men vi
älskar varandra,de brukar skoja och
säga,att vi är lika vithäriga både hon och jag
var rädd om din lilla Otis.
kram Harriet

Black Iris sa...

Det här känner jag väl igen.. Vår 13-årige lille Jack Russel-hane är fortfarande som en valp så det blir många stopp på promenaderna när folk ska gulla..

Kram Maidi

Evas blogg sa...

Hajjan: ja det är jobbigt när man inte har dem längre. Usch ja. Vår förra hund blev bara sju år. Vilken sorg det var då döden var så oväntad och kom så fort. Ja vi är rädd om honom.

Maidi: Den rasen är ju så söt så jag förstår att det vill gullas!