tisdag, januari 17, 2012

Världen är så stor, så stor...

...Lasse, Lasse liten, så sjöng jag för våra barn när de var små. Vi pratade om länder långt borta och jag tänkte, det dröjer länge innan barnen ska upptäcka världen. Vi levde i vår "familjebubbla", där de små orosmolnen kändes gripbara. Men som vi alla vet går åren fortare än vad vi tror och plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Jag är stolt över mina barn som är fria individer, som tar för sig av livet och upptäcker världen bortom det kända och trygga. Men visst gör det ont som förälder ibland. Det gör ont när barnen drar iväg och man står ensam kvar.

En mening har etsat sig fast i min hjärna, en mening från "Änglagård 2". Det är när Gottfrid sitter och äter tillsammans med sin nyfunna bror i New York, när han börjar känna att allt inte står rätt till i kroppen. "Vi som hade så roligt" säger han, för att sedan lämna jordelivet. Kanske en banal mening men det har fastnat inom mig. För så kan det kännas stundvis, det roliga som tar slut. Det kommer nya roligheter men det är just de där stunderna av glädje som aldrig kommer åter, det finns en sorg i det.

Igår tänkte jag mycket på vår son och på när han var liten, hur vi sjöng om Lasse och den stora världen. Hur vår lille son lyssnade förundrat och frågade om allt som fanns där ute. Hur han lärde sig städer och länder och fantiserade om dem. Igår vinkade jag av honom. Han är en vuxen person nu men igår såg jag den lille pojken framför mig. Som äntligen var på väg ut i den stora världen. Sydafrika, det är långt bort. Fem månader är en lång tid. Jag önskar honom och hans flickvän varmt lycka till på sin resa.

Världen är så stor, så stor.

4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Under ett halvår var Anna i Australien, hon var kanske 20 år.
Åååå, så jag våndades!

Och när vi vinkade av henne, trodde jag att hjärtat skulle brista!

Man vill verkligen att barnen ska bli självständiga, men det är ändå på något konstigt vis kluvet ..., hur mycket kan jag inte tänka på den där småbarnstiden när man hade en liten hand i sin egen ....

Evas blogg sa...

Elisabet: Jag märker att vi har liknande känslor. Den lilla handen finns där varje gång något av barnen åker iväg. Det värker i hjärtat. Tack och lov går det över. Men vänjer mig vid uppbrotten, det gör jag aldrig.

Evas Värld sa...

Ja man lär dem om världen, jag var dessutom den som tog dem med ut och visade andra länder. Nu är de ständigt på vift och jag är ständigt orolig. Jag längtar efter dem och vill ha dem under mina vingars skydd mot bättre vetande. För de flyger ju så bra på egen hand och är lyckliga över att landa hos mig - som längtar - ibland.
Skulle de läsa det här skulle de fnysa och säga: Men mamma du då, du är ju också ute och reser :)

Evas blogg sa...

Eva: Ja denna ständiga längtan och oro, samtidigt så härligt att de prövar sina vingar. Hahaha, ja så är det ju. De är kanske oroliga när vi ärute och reser, det har jag aldrig tänkt på.