torsdag, mars 17, 2011

Monstermaskinen


Det är inte ofta denna tingest står framme i vårt hem. Faktiskt nästan aldrig. Maskinen fick jag av min mamma för många år sedan. Det var när barnen var små och min mor hade en vag förhoppning om att jag skulle bli en "sann" husmor och sy barnens kläder. Nu hör det till saken att jag är, i det närmsta, allergisk mot symaskiner. Jag klarar inte av att ha dem i min närhet. Det blir aldrig bra, inte ens en raksöm blir rak. Ett tag hade jag maskinen utlånad till en av församlingens präster. Han skapade allt möjligt snyggt och jag gladdes med honom och att maskinen kom till användning.

Jag tror att denna känsla uppstod under skolåren. Syslöjden var fasansfull och fröknarna var för det mesta riktiga "hemskingar". Jag hade svårt redan då och det var som om jag skulle straffas för det. Istället för att stötta blev syfröknarna elaka. Det var de duktiga som fick hjälp och stöttning, vi som inte kunde, vi var värdelösa. Som om de inte orkade lägga energi på oss som inte var så duktiga. Jag minns en västklänning som jag knåpade ihop med stor möda. När jag kom hem med den stirrade min mamma länge på skapelsen och utbrast sedan: "Får ni inte lära er någonting?!" Västens ena axelparti var smalare än den andra. Hela kreationen var sned och vind. Den var rent ut sagt bedrövlig. Jag tror att läraren lät mig ta hem eländet bara för att bli av med den. I högstadiet hade vi ännu en elaking. Jag blev nervös under hennes timmar och bad ofta om att få gå på toaletten. I slutet av en termin skällde hon ut mig för att jag inte ville lära mig något utan sprang och tjuvrökte istället. Tjuvrökte?! Jag hade aldrig ens tagit i en cigarett.


Vis av skolslöjdens hemskheter kändes det en aning tungt att få textil som ett av huvudämnena när jag senare gick en konsthantverksutbildning. Men vilken skillnad det blev. Bort med tråkiga symaskiner och elaka fröknar, istället en engagerad och underbar lärare. Vi jobbade bl a med växtfärgning, fritt broderi och tygtryck. Ämnet blev med ens ett av de roligaste.


Idag har jag tagit fram "monstermaskinen". Jag har sytt fyra små gröna tabletter av en duk som låg i ett skåp och skräpade. Och ja det gick bra. Några kommer säkert att se att jag har fel färg på tråden. En helt riktig iakttagelse. Säger som den yngre generationen: Vem bryr sig?


Nu har masinen förpassats till skrubben igen. Där får den stå och damma tills jag kommer på några nya raka sömmar som ska sys.


7 kommentarer:

carina@pocolococreativo sa...

Jag bär på ungefär samma minnen som du! Och de duktigaste fick välja vilka tyger de ville minns jag i mellanstadiet, till och med sammet! Medan vi andra satt med en gammal säck typ.

Evas blogg sa...

Carina: När du säger det så drar även jag mig till minnes att de fick välja tyger. Vi som ändå bara förstörde vi fick ta "skiten". Så tråkiga minnen. Hoppas syslöjden har förbättrats!

Cecilia N sa...

Minns att jag sydde nån sorts busarong i televerksorangefärgat tyg som jag kanske använde een gång bara för att jag inte hittade något snyggt som inte var rutigt. Vi fick nämligen inte välja rutigt. Fast sen var det några som sydde rutiga busaronger i alla fall.

I nian (tror jag det var) sydde jag en blårandig storskjorta. Det finns inte en söm på den som jag sytt inte sytt minst två gånger på. Jag hade den faktiskt på mig häromdagen, men den har blivit lite trång över axlarna. Funderade en stund på om jag skulle släppa ut vecken, men det får jag göra "sen nån gång" om jag ids.

Träslöjdsgubben var inget under av uppmuntran han heller. Aldrig någonsing dög nånting. "Det finns ingenting som inte kan göras bättre" var en replik som jag faktiskt upfattade. I övrigt hade han så konstig röst att ingen egentligen hörde vad han sade.

När jag lång senare gjorde praktik träffade jag på underbara uppmuntrande träslöjdslärare som jag gärna hade slöjdat för.

Tur att ett och annat blir bättre med tiden.

Christina sa...

Minns mina "syfröknar" på precis samma sätt, småelaka och oempatiska.
Valde träslöjd så fort det bara gick.

Evas blogg sa...

Cecilia: Men vad häftigt att du har den kvar än?! Jag har ingenting kvar sedan syslöjden (beror kanske på resultatet av mina övningar). Tänk jag minns inget av träslöjden. Inte vilken lärare jag hade eller vad vi gjorde. Konstigt.

Christina: Undrar varför de var så sura?

Cecilia N sa...

Jag har faktiskt kvar den orangea också. Fast jag har gjort om den till slöjdpåse.

(Man behöver många om man stickar ...) ;-)

Londongirl sa...

Tänk vad konstigt....jag hade också en sur och butter syfröken!
Men av någon anledning så tyckte hon om mig. Det hade inte alls med att göra att jag var duktig eller så....minns mina lovikavantar som vi stickade. Den ena blev en storlek och den andra en annan....dessutom blev de hårda. ;-)
Kanske tyckte hon att jag var ett hopplöst fall och tyckte synd om mig. Men sur och sträng var hon.
En dag så satte hon mig framför en vävstol att väva ett tyg till en väska och plötsligt hade hon hittat något som jag klarade av! :-)
Jag tror faktiskt att trots hennes sätt så var hon lika lättad som jag då.
Det blev en väska till slut av ett tyg som jag vävt. Har kvar den än.

Idag på den skola jag arbetar har vi en helt underbar lärare i textilslöjd. Alla barnen älskar henne. :-)