Ikväll startade ett nytt program på TV5, "Jobbjägaren". Jag såg inte hela men nog för att den obehagliga känslan skulle infinna sig i mig. Vad håller TV5 på med? De slår på den som redan ligger och människor sitter hemma i sina soffor och frossar i sig detta. "De har ju valt det själva", finns det säkert många som tänker. Och visst, den fria viljan ger oss val men det är kanske inte alltid man gör de rätta. Och man har kanske inte alltid förmågan att känna in vad som är just det rätta.
Programmets coach var flåshurtig. "Alla människor kan få ett jobb", sa hon och fortsatte med att rapa upp ord som hon antagligen hade lärt sig på någon jobbcoachkurs. Motivering och positivt tänkande verkar vara dagens samhälles ledord nummer ett och två. Och hjälp, tjejen som sökte jobb pratade om att hon åt SSRI-preparat, attans, det får man inte säga för då minskar kanske chansen att få jobb. Alla hennes nojor gjorde henne rädd för världen, hon vågade inte ens åka buss med risk för att bli kissnödig. Hon gick hemma med lilla barnet. Städade och donade men något jobb sökte hon inte. Stackars maken höll på att jobba ihjäl sig.
Tjejen behövde hjälp att komma över sin dåliga självkänsla. Var fick hon den hjälpen? Det talades det inte ens om, det enda som det fokuserades på var att skaffa henne ett jobb. Och säkert var det många hemma i TV-sofforna som grymtade om hur lata människor det finns, som snor sig på skattebetalarna.
Var hon lat? Jag tror inte det. Och vad är egentligen lat? Jag tror att den här tjejen hade en mycket låg självkänsla som gjorde att hon inte vågade sig ut i vardagen. Jag tror inte att en hurtig coach kunde hjälpa henne med det. Visserligen fick hon ett jobb (och vilken chef skulle inte anställa om de varit med i TV?) men nu väntade hon barn igen. Snart återvänder hon till hemmafrurollen igen. Kan vi klandra henne för det? Har vi rätt att kalla henne lat och arbetsovillig?
Jag blir ledsen över dessa program som får människor att framstå som mindre värda. Alla har ett värde oavsett jobb eller inte. Och alla är värda att mötas med respekt utifrån var man befinner sig i livet. Och jag är så innerligt trött på alla dessa program som får människor att verka vara fullständigt inkompetenta. Vad ger det för signaler? Var frisk. Var stark. Var framåt. Ta för dig. Är det sånt som räknas för att vara en fullvärdig människa i dagens Sverige?
4 kommentarer:
Vad fint och viktigt skrivet Eva. Jag har inte femman så jag såg inte programmet, men jag ser det framför mig nu efter din beskrivning. Alla dessa flåsiga coachar som inte förstår att människor går ut i livet med olika bagage och förutsättningar, att dålig självkänsla till exempel kan behöva behandlas, inte bara köras över med hurtiga utrop. Jag tycker speciellt om, och blir varm i hjärtat av en av dina sista rader: "Alla har ett värde, oavsett jobb eller inte". Tål att upprepas.
Jane: Tack ska du ha! Nej ibland krävs det mer än glada tillrop och det känns ibland som om all skuld läggs på individen. Att denne är en dålig människa. Ja det gör verkligen det för i vissa människors ögon har inte alla ett värde och program av det här slaget gör det inte bättre.
Barbara E hon med boken om hur positiv man ska vara när man får cancer för då blir allt bra: fy för dessa fåkunniga. Men tur att det finns kloka människor som reagerar Eva.
Granne: Ja man kan bli mörkrädd för en del som tror sig kunna. Ja visst är det :)
Skicka en kommentar