Vi har vår dygnsrytm vi människor. Och jag kan åter konstatera att jag är ingen morgonmänniska. Att kliva upp klockan fem är som att kliva in i tjockdimma där allt är ett enda töcken. Jag klev upp denna okristliga tid enbart för att vinka av vår yngsta, som återvänder till Linköping idag.
Och helt säkert kommer jag att återvända till sängen om en mycket liten stund. Tidiga morgnar, de kan jag vara utan. Helt klart.
3 kommentarer:
Pv stiger upp fem varje morgon, cyklar sen en timme senare.
I början, när jag bodde här, steg även jag upp så där vid 6, men se, det är det slut med .-)
Får jag välja helt själv, ligger jag till ..., ja, kvart över sju, halv åtta.
Inte jag heller (är någon morgonmänniska).
Kan inte det här vara nån sorts naturens egen tvåskiftstillverkning? Somliga går upp tidigt och börjar. Sen kommer vi andra och hakar på och fortsätter när de andra törnat in.
(Och så tar tonåringarna ett pass om natten ihop med de som har svårt att sova.)
Elisabet: Att stiga upp klockan fem och sedan ge sig iväg så långt på cykel, det är för mig en prestation större än mycket annat. Halv åtta är nog också det lite väl tidigt. Jag försöker kliva upp halv nio men inte alltid som jag lyckas.
Cecilia: Vilken bra beskrivning på sovandets vanor!!!!
Skicka en kommentar