söndag, januari 02, 2011

Den första dagen


Ett nytt år är här. Dett förra året slutade stillsamt p g a en ilsken förkylning. Fast allting är relativt, runt tolvslaget var det inte lugnt, inte det minsta. Ett tag trodde jag att huset skulle sprängas, förklaringen hittade jag i vår lokaltidning på nätet .

Igår trotsade jag förkylningen för en kort promenad, årets första. Den planerade korta rundan blev längre än vad jag trott, då vädret var av bästa sort. En mild och stilla vinterdagsvandring. Skymningsljus. Få människor och bilar ute. Jag vandrade över bron in till stan. Tog av västerut. Hamnade nedanför kyrkogården och gick dit och pratade med pappa en stund. Därifrån var det inte långt till mamma. Halv fyra ringde jag på dörren och efter en lång stund öppnades dörren. Lägenheten låg i mörker. "Jag låg och vilade", blev mammas svar. Hon vilar mycket nu. Vi tände levande ljus i köket. Kaffe bryggdes och julkakor togs fram. Med ens hade hon en uppgift, någon som pratade och lyssnade med henne. Någon som åt av hennes julkakor.
Alla människor behöver ha en uppgift, hur liten den än kan verka. Det får oss att orka vidare. Det får oss att inte ge upp.

När jag sedan lämnade henne såg jag hur blicken hade fått en annan lyster. "Jag tror jag ska tända några lampor", sa hon och log.

6 kommentarer:

Maggan sa...

Så viktigt det du skrivet: Alla människor behöver ha en uppgift, betyda något för någon. Det gick rakt in i hjärteroten, ditt blogginlägg.

Gott nytt år!

Elisabet. sa...

Ja, så är det. Jag sa en gång till chefen att han borde delegera uppgifter mera .., om det så är aldrig så lite .., att beställa hem kassar, t.ex., så är det en Uppgift att ta hand om.

Jag delegerade t.om själv .., lät en arbetskamrat ta över tobaksbeställningen, eftersom hon var så mycket duktigare på den biten än jag själv.

Det skulle jag inte ha gjort ,-)

Anonym sa...

Underbart Eva, och en så viktig insikt, vi vill alla behövas, vi vill känna att vi finns helt enkelt.

Evas blogg sa...

Maggan: Ja så är det och det är tyvärr inte alla som har någon uppgift och det gör att de vissnar mer och mer för varje dag.

Elisabet: Vad hände med tobaksbeställningarna efter du hade delegerat?!

Carina: Ja så är det. Helt klart.

Tankevågor sa...

Så kloka ord av dig Eva. Precis så där är det ju...jag minns när jag arbetade med hemtjänst hur viktigt det var att jag kom och pratade bort en stund och just det där du beskriver..om ögonen som får en ny glans när man varit där.
Så skönt att du har din mamma så nära ändå.

Evas blogg sa...

Londongirl: Ja ibland behövs det så lite. Bara en kort stund kan räcka. Ja det känns bra att hon är nära, om än att det kan bli lite mkt emellanåt.