onsdag, november 17, 2010

Ett helvete på jorden

Jag har svårt för att vistas på sjukhusets akutavdelning. Jag är inte ensam om det. Det är en egen liten värld av oro och ångest. Jag har suttit många timmar på akuten. Med vår son, när han var liten. Han var ett "öronbarn" och den akuta smärtan infann sig oftast under kvällar eller helger. Jag har suttit där med min pappa, under den tid då hans hjärta började svikta.

I söndagskväll satt jag där med mamma, som hade fått yrsel och kräkningar. Lång väntan i ett ljusgrönt, kalt rum. Stressad personal. Sur personal. Inte alla men vissa. Och jag satt där och minns tillbaka till fem veckor av mitt liv. Fem hemska veckor för många år sedan. Min näst sista praktik, på den treåriga sjuksköterskeutbildningen. Allt hade gått bra. Jag hade trivts på mina tidigare praktiker, hade klarat alla tentor. Jag visste att jag aldrig skulle bli akutsyrra, det var psykiatrin som hägrade. Men vi var tvungna att göra detta akutblock. Jag var nervös innan, något jag aldrig hade varit vid tidigare praktiker. Jag hade haft underbara handledare och allt hade fungerat hur bra som helst. Min lärare visste att jag oroade mig. "Det kommer att gå bra", sa han. "På den här avdelningen ska ni mest bara gå bredvid".

Det minsta jag fick göra var att gå bredvid, min handledare ville verkligen "sätta mig på plats". När jag kom tittade hon surt på mig, när jag hälsade fick jag en vag nickning tillbaka. Inte ett leende, mest bara en suck över att jag var där. Hon testade mig i allt. Jag fick ta prover på en utvecklingsstörd liten flicka, som skrek i högan sky. "Jag håller i henne och du måste skynda dig och du får inte göra något fel", skrek handledaren till mig. Jag klarade det men mitt inre skrek ikapp med flickan. Handledaren skällde ut mig ett antal gånger för fel jag hade gjort, alltid när vi var många i rummet. Hon bad sina kollegor kolla mig när jag var ensam med en patient i ett rum. Mitt självförtroende blev svagare och svagare. Och jag började göra fel. Tog fel prover, fumlade när jag skulle sticka patienter, glömde saker jag hade lärt mig. Det var fem helvetesveckor. Jag pratade med min lärare, som i sin tur skvallrade för min handledare. Jag var så korkad, jag borde ha pratat med henne direkt. Men jag vågade inte. Jag var helt enkelt för rädd.

Sista dagen hade handledaren ringt efter en av mina andra lärare. Tillsammans skulle vi göra en utvärdering. "Jag kan inte godkänna henne", sa handledaren. "Hon är inte lämpad". Då brast det för mig, jag grät och berättade hur illa jag tyckte hon hade behandlat mig. Min lärare tog till orda: "Det här handlar inte om att bli godkänd eller ej. Under den här praktiken är det inte det vi går efter. Här ska eleverna gå bredvid och se hur det är här. Eva ska inte bli akutsjuksköterska och det visste du." Handledaren blev tyst men blängde surt på mig.

Vid den stunden borde jag ha gått därifrån, lämnat avdelningen, min praktikperiod var nästan över. Men jag stannade tills vårat kvällsskift var över. Och kvällen blev ännu värre än vad det varit tidigare. När den äntligen var över stängde jag dörren efter mig. Inte ett hej då fick jag. Inte ett ord. Jag pustade ut. Helvetesveckorna var över.

Alla dessa minnen väcktes i söndagskväll när jag satt i det ljusgröna rummet. Och när jag mötte den sura sjuksköterskan fick jag ångest. Hon liknande handledaren men tack och lov var det inte hon.

Akuten kan vara ett helvete, på många olika vis.

10 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, fy så hemskt! Och tänk vad det betyder hur vi människor bemöter andra ..., att vi stöttar i ställer för att ideligen hacka och göra illa.

Att du pallade!

Tankevågor sa...

Jag säger detsamma: att du orkade!!

Usch vilka hemska veckor som kunde ha varit så BRA och intressanta om du hade fått rätt handledare och bemötande!

Så otroligt synd att din lärare från utbildningen inte fick möjlighet att säga det där om att ni skulle gå bredvid innan det så gott som var slut på praktiken!!!

.....akutavdelning...ja det är ett ord som ger mig ångest också. Väcker så jobbiga minnen.

Åh Eva, tänk om vi ändå inte bodde så långt från varandra. Tänk att få sitta vid ditt mysiga köksbord och prata om livet.

Kram

Evas blogg sa...

Elisabet: Hade det varit idag hade jag aldrig tolererat det bemötande jag fick. Ja tänk vad viktigt det är att bli uppmuntrad när man känner sig osäker.

Londongirl: Egentligen pallade jag inte, jag hade ont i kroppen varje dag. Men jag skulle klarar det. På den tiden gick jag på i ekorrhjulet. Idag hade jag aldrig accepterat, varken det bemötande jag fick eller det tempo som rådde då. Ja det är en hemsk miljö, jag tycker de gör det jättebra de som arbetar där år efter år. Men vissa borde kanske söka sig ett annat jobb. Ja det skulle vara så roligt! Tänk vad mycket vi skulle ha att prata om. Kram

Christina sa...

Kan bara hålla med Elisabet och Londongirl, så hemskt och så trist att försöka fälla en person istället för att stötta och hjälpa till att bygga upp.

Hoppas det är bra med din mamma nu.

Anonym sa...

Det gör ont att bara läsa, jag vill gå tillbaka till den tiden, stödja dig och sätta surtanten på plats.
Hon var naturligtvis den svagare av er båda, hon hade inget att ge förutom elakheter. Men det hjälpte ju inte dig då.

Evas blogg sa...

Christina: Ja man tycker det. Jag förstår mig inte på människor som är på det viset. Inte heller förstår jag varför de tar på sig att vara handledare. Njae, hon är ganska tussig. Men det var ingen stroke i alla fall.

Carina: Tack! Det var ingen surtant, jo sur var hon men yngre än mig. En liten snärta kan man säga. Nej hon var inte lämpad för det jobb hon hade. Och jag var, på den tiden, för svag för att stå upp för mig själv.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Vilken gräslig historia Eva, jag tycker retroaktivt synd om dig och tänker på just sådana hemska praktikhistorier man får höra ibland där olyckliga/svaga/elaka människor utnyttjar en maktposition till att trycka till andra. Undra på att det är extrajobbigt för dig att vara på akuten!

Evas blogg sa...

Eva: Ja det var fem gräsliga veckor. De värsta i mitt liv. Makt kan göra människor totalt aningslösa. Att utnyttja sin makt hör inte hemma någonstans. Ja det stället är enbart förknippat med allehanda elände.

Jane Morén sa...

Stark berättelse. Vilken grym människa du råkade ut för på din praktik. Och vad stark du var som klarade av det! Jag hoppas kontrollen på handledare är större idag så ingen ska behöva utsättas för sådan behandling.

Jag trivs inte heller på akuten, eller på sjukhus överhuvudtaget. Men det beror på att jag var mycket på sjukhus som liten, och jag tappade fullständigt förtroendet för folk i vita rockar då och rädslan kommer alltid tillbaka.

Evas blogg sa...

Jane: Ja hon var verkligen grym. Jag skrev en lång insändare i våra likaltidningar efteråt, en lång artikel som jag fick mycket respons av från andra studenter. Ja det hoppas jag också, detta var helt makalöst. Ja barndomsminnena finns kvar inom en och jag förstår att du har svårt för sjukhus i vuxen ålder.