torsdag, juli 08, 2010

Långväga brev

Idag fick jag ett brev från Bolivia. Från barnhemmet där lilla Berthita bor, hon som är mitt fadderbarn. Ibland skickar jag små bilder jag målat till henne. Även kort från min vardag. Inget märkvärdigt alls. Men nu fick jag berättat att Berthita samlar detta i en speciell låda, som hon är mycket rädd om. Ibland tar hon fram bilderna och ser på dem.

Och jag kan se en liten femårig flicka framför mig. En föräldralös flicka, i ett land där våld och kriminalitet är den krassa vardagen. En flicka som ser bilder från en främmande värld. Kanske förundras hon över hur vi har det. Kanske undrar hon vem jag är. Och jag känner en värme i mitt hjärta. En värme tilllägnad en föräldralös liten flicka långt, långt borta.

10 kommentarer:

sara sa...

Jag blir alldeles varm i hjärtat, du är så fin mamma <3

Evas blogg sa...

Sara: Men åh, gulle dig!!

Vonkis sa...

Ååå, får blinka många gånger för att inte börja tjuta.

Evas värld sa...

Så fint Eva! Jag får rapporter från min fadderby i Vietnam ibland, alltid roligt! Men kanske jag skule hitta ett litet fadderbarn att ha direkt kontakt med också.

Evas blogg sa...

Vonkis:)

Eva: Ja visst är det roligt att få dessa rapporter! Många tycker att man inte ska begränsa sig till ett fadderbarn, att man hellre ska ge till många. Och det är kanske sant men jag tycker ändå om att få följa ett litet barns väg genom det svåra liv de lever. Och kan jag glädja detta barn på något vis, samt ge av mina tillgångar för att de ska få det bättre, då känns det gott i hjärtat.

carina@pocolococreativo sa...

Avstånd är inte alltid vad man tror, hon är nära, och hon vet det.

Londongirl sa...

Visst blir man varm i hjärtat av att bara tänka att där på andra sidan jorden sitter hon med dina bilder....

Du är så fin Eva.

Ancan sa...

Världen vore en bättre plats om det fanns fler med hjärtan som ditt !

Ancan sa...

Världen vore en bättre plats om det fanns fler med hjärtan som ditt !

Evas blogg sa...

Carina: Ja på ett plan är hon ju det.

Londongirl: Tack snälla! Ja det känns stort på något vis.

Ancan: Tack snälla!