Ibland möts man av kyla, en kyla som tränger sig in i kroppen. Nu talar jag inte om det kyliga vädret utan om ett mellanmänskligt möte. Ett möte som fick mig att blir mindre och mindre och mindre......
Jag mår dåligt av förminskandet av andra. Var finns det kärleksfulla budskapet? Var finns stororden som förkunnas? Gäller de bara för en del av oss?
Jag bara undrar......
7 kommentarer:
Usch, så obehagligt...
Men det säger ju mer om dem än om en själv.
Det handlar ju oftast om den andra människan, den som förminskar och känner sig behöva det, mer än vad det har att göra med mottagaren.
Jag förstår precis vad du menar, även om man VET innerst inne att det är så, man tar åt sig ändå, man blir liten.
Du är inte liten, du är fantastisk!
Tycker mig minnas att du skrivit något liknande tidigare.
Du som ser så stark ut Eva .., för mig är det omöjlighet nästan att du skulle känna dig så.
Stor kram härifrån!
Madicken: Ja det är otrevlig och det gör ont. Ja den som är på detta vis mår själv inte bra men ändå tar jag åt mig ibland (ibland inte).
Carina: Tack snälla du! Ja ibland går det bra att se bortom orden, förstå vad det egentligen handlar om. ibland går det inte. Då suger man in allt och slår på sig själv.
Cecilia: Ja det har jag säkert, bemötandet återkommer. Tyvärr.
Elisabet: Dessvärre är det fler än du som säger det, kanske jag borde visa min sårbara sida lite mer. Försöker tuffa till mig i alla lägen. Tack!
om man visar sin sårbara sida kan det föra med sig, att kölden hos andra blir lite mindre. För att tuffheten har skrämt.
Fast det kan bli tvärtom också. Att avunden hos den som är kylig är så stark, att den vill krossa den som visar sig vara sårbar.
Men... man går inte sönder av sånt krossande. Man reser sig och fortsätter försöka. Mer kan man ju inte göra. /Karin
Karin: Så sant, man fortsätter försöka, gång på gång på......
Skicka en kommentar