Blå var min pappas älsklingsfärg. Idag plockade jag en bukett blåsippor och satte på hans grav. Jag pratade en stund med honom, berättade att det fortfarande var kallt. Att jag nyss hade varit till min trevliga och tillmötesgående läkare. Att jag längtar efter sommaren och att jag målar nya tavlor, som jag tror han skulle ha gillat.
Jag tror också att han log när jag ställde buketten vid hans grav.
7 kommentarer:
Fint Eva - i både text och bild.
Önskar dig en fin, skön och lång helg!
Blåsippor är så vackra, alldeles underbart fina. Men är de inte fridlysta längre! Förr var de ju det. Det är så många nordiska blommor som inte finns att få tag på i Australien och som jag saknar. Just blåsippor och även liljekonvaljer har jag inte sett sedan jag flyttade hit, och den där känslan på våren att gå ut och se de första vårblommorna är oslagbart. Vad fint av dig att prata lite med din pappa, han hörde nog. :)
SoF: tack ska du ha! En fin helg önskar jag dig också, om än den verkar bli regnig.
Matilda: Nej de är inte fridlysta i Jämtland. Vet inte hur det är i andra landskap. Ja visst är det en underbar färg på dem?! Ja det är en fantastisk känsla när de första vårblommorna dyker upp, en föraning av vad som komma skall. Ja det tror jag också han gjorde :)
Jag trodde också att de var fridlysta!
Blåsippor är de mest vidunderliga blommor, och jag tror på dig när du berättar att du tror din pappa log.
Carina: Visst är de! Som ett vackert konstverk och färgen sen, den här helt makalös! Bra att även du tror det :)
Jag är säker på att han log när han kikade ner på dig och den vackra buketten <3
Sara :) Kram!
Skicka en kommentar