Så sa hon, Cristina Grenholm, som var en av föredragshållarna vid jubileumsdagarna i Härnösand. Ett hungrigt lejon ger inte upp, är ständigt på jakt efter ny föda. Jag känner igen mig i lejonet, min föda består av ny kunskap, nya lärorika möten med andra människor. Ibland drar jag mig undan och vilar, sedan börjar jakten igen.
Under de två dagarna i Härnösand blev jag mycket mätt och belåten. Där möttes vi med olika erfarenheter och delgav varandra upplevelser och kloka tankar. Där fick jag lyssna till innehållsrika föredrag som gav mig, som lejon, mersmak. Där fick mina ögon en klarare blick när det gäller gamla strukturer som långsamt vittras sönder. Betydelsen av systerskap blev så tydlig. Den behövs. Som vår biskop Tuulikki sa, "Systerskapet är mitt mentorskap".
Vi behöver fortfarande ifrågasätta stelnade traditioner. Vi har inte kommit så långt som vi ibland vill ge sken av. Idag sker maktstrukturerna på ett mer subtilt plan, som är svårare att sätta ord på.
Vi behöver fortsätta diskutera vad det är att vara mångfaldens kyrka och samhälle. Och som C. Grenholm sa, "Misstro är en synd som grumlar evangeliet. Vi måste våga tro att Gud skapar nytt."
Jag tror på det nya och jag fortsätter ryta.
Jag är ett hungrigt lejon.
8 kommentarer:
Vilket bra inlägg Eva!
Jag har tänkt som du flera gånger, våra visioner är bra, våra tankar är sunda, men vi har inte alltid kommit så långt som vi tror i realiteten.
Carina: Tack ska du ha! Nej vi har inte det. Vi lever i någon slags "skenbild" samtidigt som mönstren finns djupt rotade inom oss. Jag kommer aldrig att kunna acceptera detta utan kämpar tappert vidare.
Ja, och vad passar bättre till ett Riktigt Lejon, än att vara ett hungrigt lejon?
Spatsera ut du på den där Savannen som är livet, Eva!
Elisabet: Nej det kan ju inte bli bättre :) Ja jag fortsätter att göra mina lovar. Du också.
Vilket härligt starkt inlägg, Eva. jag känner igen mig i det du skriver. Jag känner mig också mycket som ett lejon - en lejonhona som ville skydda mina ungar.
Eva: Tack! Ja en lejonhona är beskyddande, samtidigt så stark och viljestark. Vi lejon behövs i en värld full av kameleonter.
Vad roligt att se dina bilder, Eva, via pocoloco-bloggen. Jag är stum av beundran, du är ju alldeles för blygsam!
Sofie: Tack snälla du! Ja jag vet, jag vet inte hur man gör? Är urdålig på marknadsföring.
Skicka en kommentar