Skrivargruppen har en skrivuppgift till nästa gång vi ses. Den 19/1 ska vi skriva ned reflektioner över vår dag. Det är idag det. Den sämsta dagen att skriva om, så var min tanke i eftermiddags då humöret var allt annat än glatt. Så läste jag bloggvännen Annikas senaste inlägg och fick en idé. Jag gör en metafor över dagens humör.
Idag känner jag mig som en slaskig och grå dag. Annika beskriver sina bilder som "icke tillfixade", de är precis som de är. Inga masker som döljer dem, enbart grå, suddiga och trista.
Så är vi människor också ibland men alltför ofta döljer vi de egenskaperna.
Idag dolde jag ingenting i mitt skrivande. Det blev grått och trist. För så ser livet ut ibland.
Helt otillfixat.
5 kommentarer:
Man ska ha, och låta det vara, otillfixat när det är så.
Om det inte fanns det ena och det andra, då skulle vi aldrig lära oss att se & känna skillnaden heller.
Jag läser ibland i bloggar etc om alla dessa människor som ska dunderlyckas, det är bra med framåtanda och vilja, men den då?
Man kan inte bara gå omkring och vara bra och lyckas hela tiden.
Resan i sig måste få vara som den är, det är den som har värde...
Insikten att man är slaskig och har en slaskdag, den är bra, för man man klarar att se livet som det är och låta det få finnas som så.
Här är det också slaskigt.
Det var inte långt ifrån att jag gallskrek när jag mötte någon i spegeln .,. en gammkärring .., och uptäckte att det var jag själv.
Dela gärna med dig av din text Eva, det vore kul att läsa den!
Men Eva det är ju jättebra, vem vill möta det tilfixade och välkammade. Vi vill väl se under ytan, det är ju dit vi vill komma när vi skriver, bakom maskerna. Du gjorde så rätt!
Carina: Klokt, allt kan ju inte vara på topp jämt. Men det är som om människor bara visar den fixade fasaden, man vill inte visa den andra, inte heller prata om den, eller lyssna. Håller med dig, ingen kan lyckas jämt och varför vill man enbart prata om det? Som om den andra sidan inte fanns.
Elisabet: Ja gammkärringar är vi vissa dagar, så även jag i mina sjaskiga mjukisbyxor och otvättade hår.
Annika: Tror du att du vill läsa? Det är ett frossande i elände kan jag säga :)
Eva: Tack! Ja det är sant, det blir mer känsla då, ändå väljer många av oss att skriva om det vackra.
Skicka en kommentar