Kärlekskranka farbröder

Bloggvännen Annika skriver om en "kärlekskrank" farbror och jag minns en annan farbror som trodde att han skulle kunna få mig "på fall".

Det var under den tid då jag drev ett gårdsbageri och café. Farbrorn kom dit en dag, tillsammans med en av mina vänner. Han hade säkert varit snygg som ung och trodde kanske att han fortfarande kunde spela på sin charm och snygghet. En bedagad man med hatt, trenchcoat, tangorabatt och sidenhalsduk nerstucken i skjortöppningen. Jag charmerades inte men försökte vara så trevlig som sig bör när man är caféinnehavare.

Därefter började de återkommande besöken. Varje lördag, strax innan stängningsdags såg jag bilen köra in på gården. En kopp kaffe ville han köpa. Inget mer. Två mil för en kopp kaffe, varje lördag. Alltid fick jag markera att nu hade jag bråttom att stänga, annars hade han nog suttit där hela kvällen.

Det gick så långt att han började komma även dagar då jag inte hade öppet. Jag gömde mig i vårat hus, som fanns på samma gård. Ibland fick min man gå ut och säga att jag inte hade öppet.

Men skam den som ger sig. Besöken fortsatte och jag började bli desperat. Hur det hela slutade? En lördag satt han kvar längre än vanligt. Började skruva på sig. Jag packade ihop. Till sist ställde han frågan: "Får jag bjuda dig på middag ikväll?"

Då var det något som brast inom mig. Vänligheten mot kunden gick över till ilska, mot en farbror som hade gått över gränsen. Jag markerade tydligt att jag inte var intresserad, att jag var gift och hade tre barn och inte hade någon som helst lust att äta middag med honom.

Han satte på sig sin, något luggslitna, hatt och lommade ut till bilen.

Och återvände aldrig mer.

En ensam människa. Ja. Men vad trodde han? Jag kände mig elak som avvisade samtidigt så besviken och grundlurad. Jag försökte vara vänlig mot en kund men han ville något annat.

En gammal farbror, som inte insåg sina begränsningar.