Avskedets stund. Julen är slut och vår äldsta skall tillbaka till storstad och arbete. Julklapparna är nerpackade. Klockan är 05.30 och taxin på väg hit. Då kommer den där känslan över mig, oroskänslan. Liknande den jag kände då jag stod i fönstret och såg sexåringen stå ute vid vägen och vänta på skolbilen. Då, när hon slet av sig halsduken vid bärbuskarna för hon inte tyckte om den. Mamman i fönstret, som undrade hur dagen skulle bli för dottern.
Nu är barnet vuxet. Hon bär halsduk av egen fri vilja. Skillnaden idag är att hon inte kommer hem till kvällen och berättar om dagens upplevelser. Kanske ses vi till påsk, bara kanske. Ett litet barn blir stort och har hela världen som sin referensram. Skolbussen har bytts ut mot andra färdmedel. Den lilla flickan är vuxen nu, om än hennes mamma fortfarande kan se spår av den lilla flickan vid vägkanten. Med den rosa halsduken nedstoppad i ryggsäcken.
7 kommentarer:
God morgon, Eva! Så väl jag känner igen den där känslan! Barnet är vuxet men jag slutar ändå inte att oroa mig. Hur mår han? Allt är väl OK?
Jag tycker om att läsa din blogg.
Gott Nytt År önskar Maggan
Precis så kände jag igår morse lika sjukt tidigt på morgonen. Jag tycker nuförtiden att jag ständigt står och ser henne försvinna in i hissen på väg till Vietnam, Paris, nu Bordeaux... jag vill bara hålla henne tätt och säga: Stanna! Men det gör jag såklart inte. Saknar henne det gör jag.
Ja, hjälp så många avskedsstunder man har varit med om och lika hemskt är det varje gång.
Först under åren i Sthlm då man hade åkt hem och hälsat på och pappa som stod och grät när barnbarnen skulle ge sig av .."det blir så tyst här hemma ...", sa han.
Och sen .., alla åren när ens döttrar tog steget ut i världen.
Så många tårar som runnit när man lämnat flygplatser eller järnvägsstationer ...
Nu är det lugnare.
Nu har åtminstone döttrarna egna familjer och det blir inte på samma sätt längre.
En gång mamma, alltid mamma! Oron finns där, alltid, samtidigt som jag njuter av att se mina barn bli ansvarstagande vuxna.
Så igenkännande och så bra beskrivet!
Åh så fint du skriver här Eva! Visst känner man igen sig i dina ord.
Hur man än gör så är man alltid mamma och visst finns det oro ibland. Ibland mer och ibland mindre...
Men att se dem växa upp och bli så kloka vuxna...så ansvarstagande och kärleksfulla människor...DET är lycka! Världen behöver dem!
Kanske har man då i alla fall lyckats göra något bra som förälder eller hur? :-)
Varm kram till dig!
Maggan: En gång mamma, alltid mamma. Vad roligt att du tycker om min blogg! Tack detsamma önskar jag dig!
Eva: Nej hålla kvar kan och vill man inte, men sakna, ja det gör man.
Elisabet: "Nu blir det så tyst här hemma", just så blir det.
Annika: Exakt så. Ja visst är det fint att se!
Madicken: Tack ska du ha!
Londongirl: Tack ska du ha! Ja det är precis så vi får tänka. Kram!
Skicka en kommentar