Den senaste tiden har jag mött kroppsfixering i många sammanhang. Människor omkring mig går ner i vikt. De tränar på gym och de äter soppor och de promenerar och de äter smalkost och de tränar lite till och de.....
Det är jättebra att människor håller sig i form, för hälsans skull. Men ibland känns det som om det inte bara är hälsan som man lägger fokus på. Fortfarande finns denna kroppsfixering där det smala är idealet. Visst är jag stundvis less på mina överflödskilon men blir jag snyggare om jag går ner 20 kilo? Var sitter skönheten? Fokus hamnar så lätt på våra smala kroppar. De tjocka kommenterar vi helst inte.
Är det fortfarande fult att vara tjock?
Vad tycker du?
13 kommentarer:
Ja nog ligger det mycket värderingar i hur smal/tjock människor är, och även NEDvärdering.
Om vi alla hade levt i/och med kunskap om medveten närvaro (E.Tolle) så hade vi också vetat att det är fullständigt oväsentligt vilken form energierna har tagit.
Inuti den fasta formen är vi alla lika - den vi ÄR.
Tolle har med en övning i sin bok där man tränar sig på att känna sin energi och jag tror han menar att när vi lär oss känna den (ofta och när som helst) då avtar egots tänkande och värdering om egna och andras kroppar.
Men innan dess så tror jag tyvärr att kroppsidealen finns kvar.
(det vill nog till att jag själv tränar lite på att känna energin inuti stället för att lägga märke till hullet utanpå) ;)
Varma hälsningar!
Ja, det vet du väl Eva, att det är fult. Och skamligt. Man ska skämmas. Tänk, ingen KARAKTÄR har man heller! Och säkerligen kommer man att belasta sjukvården med alla sina kilon. Det finns t.om dom som får sätta in nya knän .-)
Nej, tjock ska man inte vara.
Ajabaja.
Säkerligen är man lite dum i huvudet då också.
Det vet man ju, att smarta och högutbildade människor äter mer hälsosam mat, gympar mera och har bättre tänder.
Dom tjocka frossar i kanelbullar och Milanokakor.
Just så.
Men jag vet nånting annat också.
För kanske sju år sedan var jag väl femton kilo lättare än jag är nu .., när jag var tjugofem hade jag storlek 34 på byxorna .., och en sak kan jag säga helt ärligt: inte ett dugg lyckligare var jag.
Äjmen.
Folk får ha vilka kroppar de vill. En tjock kropp kan jag ibland tycka ser ut att vara ivägen för invånaren och det är väl så jag tänker om det.
Och så kan jag bli orolig för kompisars knän och hjärtan.
Men jag blir lika gärna orolig för en tunn tunn kropp som kämpar på mot invånaren.
Jag är tjock. Min behandling gör mig tjock. Det är bara att acceptera. Jag kan inte vara både tjock och olycklig. Det är jobbigt att bära på 15 kg mer än normalt. Det är mitt problem, ingen annans.
Vårt ideal idag verkar vara att se ut som 25 år hela livet, vilket man inte gör naturligt.
Eller väldigt få i alla fall.
SoF: Intressant det du skriver. Jag tror också att vi fixerar oss alldeles för mkt till det yttre och glömmer bort hur vi har det inom oss.
Elisabet: Du är för undebar du!! Och jag håller med dig om att man är nog inte lyckligare för att man är smal. Fast en del tror visst det.
Cecilia: Ja blir det till ett fysiskt dilemma då kan man börja fundera. Men om man mår bra och ens värden är bra, varför ska andra lägga sig i?! Och där sa du något viktigt, alla magra kroppar som kanske mår så dåligt inuti.
Granne m potatisodlaren: Klokt skrivet. Så känner jag det också. Problemet är mitt eget!
Christina: Ja det har du rätt i. Det finns snart inga tanter längre!!
Som jag ser det är det stora problemet att vi alla tvingas in i missnöje. Jag minns inte att det var så förut. Smal som tjock - ingen är nöjd, det finns alltid något att ändra, något att skämmas för - denna skam över den egna kroppen man möter gör mig förtvivlad. Så mycket energi som går åt till att skämmas istället för att acceptera att det här, det är jag - och acceptans betyder inte i det sammanhanget ge upp! Men det betyder precis som ni skriver att inte påverkas av samhällets sjuka utseendenormer och appplicera dem på den egna kroppen. Jag måste acceptera den jag är, trivas i min kropp helt enkelt. Det är för övrigt då man blir vacker oavsett många eller få kilon!
Eva: Så klokt skrivet! Det är så sant, vi är aldrig nöjda. Och visst är det så. Jag kan träffa "tjocka" människor som har en otrolig utstrålning och jag märker inte hur de ser ut rent fysiskt, ser bara deras smittande glädje och i den blir de vackra.
Nä, men opraktiskt och ibland ohälsosamt.
Eva som skriver om missnöjet träffar mitt i prick. Har du sett det där klippet med mannen som säger att "life is amazing and nobody's happy"? Så är det väl. Åtminstone vi i den rika delenav världen lär väl ha det bättre än några andra haft det någonsin. Men är vi lyckliga?
Viktigast är man har hälsan. Om du mår bra och har bra värden trots en viss rondör är väl allt bra tycker jag.
Ingela: Ja så kan det vara, om det är på tok för mycket. Nej det är just det, vi i västvärlden är förhållandevis rika, kan leva gott...men vi är inte lyckliga. Vi tror vi ska bli lyckliga om vi blir smalare, rikare...Vi söker ständigt nya vägar att gå och hinner inte med att leva.
Annika: Jag har kanonvärden, kolesterolet är bra, blodtrycket bra, ja allt ser bra ut. Och jag lider inte av mina överviktskilon. Så egentligen är det alldeles utmärkt med mig.
Det är så lätt att sägar rätt, utseendet spelar ingen roll osv, men att själv känna tycka och acceptera sig och sin kropp som den är--det är svårt!
Visst är det så att det man har/har fått inte betyder allt utan vad man gör med det, men hur ska vi lära oss att duga? jag menar i både själ och hjärta?
Ormen: Ja det är svårt och jag tycker att det går lite upp och ner. Är jag glad och nöjd i mig själv, då spelar utseendet mindre roll. Är jag lite nere då mår jag inte bra med mig själv, som helhet heller.
Skicka en kommentar