Städhjälp

"Kan jag inte få komma och skura er balkong någon dag?",

undrade min gamla mamma i förra veckan.

"Orkar du det?", blev min fråga till henne.

"Orkar" Det är klart jag orkar", svarade hon lite förnärmat.

Min mamma är 86 år, pigg för sin ålder, men hon har problem med en opererad höft och är lite vinglig ibland. Samtidigt blev jag så glad, inte främst över att få balkongen städad (något som jag sällan gör, då vi aldrig är där). Jag blev glad över hennes entusiasm, något som jag sett väldigt lite av sedan pappa dog.

Idag var det dagen S, städdagen. Mamma hämtades, hon stod ute vid vägen och väntade med skurkäppen i näven (min är i stugan). Efter kaffe och blåbärsmuffins satte hon sedan igång och städade. Fönstret torkades, först med såpvatten, sedan med ättiksvatten (ingen fönsterputs där inte). Balkongen skurades i flera omgångar, medan hon puttrade på mig om hur slarvig jag var. Så noggrann som hon är när hon städar har jag aldrig upplevt någon annan, själv ligger jag ljusår ifrån.

"Har jag inte lärt dig nånting!", muttrade mamma lite då och då.

"Jo då, du har lärt mig massor, men jag är kanske inte lika noggrann som du", blev mitt svar.

Jag såg att hon tog sig för ryggen några gånger och undrade om jag skulle ta över.

"Aldrig!"

För även om hon får ont så tycker hon det är så roligt att få hjälpa till. Att vara behövd. Det är viktigt.

När städningen var färdig bjöd jag mamma till bords. Tunnpannkakor och nykokt blåbärssylt. Vi satt där i skenet från de två ljusen och pratade om livets små händelser. Det kändes gott i hjärtat. Fönstret blänkte och jag berömde henne för det hon hade gjort. Då log hon lite generat.

När jag skjutsade hem henne hade regnet börjat falla.

"Jag kommer gärna en annan dag och putsar fler fönster", sa hon innan hon tog sin skurkäpp och klev ur bilen.

Kära, kära mamma.

Du är så fin!