Bloggvännen Eva skriver:
Vart du än går är det där du är - jag borde ju också veta att livet inte blir roligare någon annanstans. Om jag nu känner mig lite låg i Stockholm och inte riktigt orkar med människor, varifrån får jag då den absurda idén att det ska bli bättre i Göteborg?
Jag läser och känner igen. Tänk så många gånger som jag har "gått på" det där. Trott att allt blir bättre bara om jag gör det ena eller det andra. Om jag har mycket omkring mig, träffar många intressanta människor, knyter nya spännande kontakter, finns med där det händer, reser på happenings.....
Jag säger som Eva: om jag inte riktigt orkar med tillvarons alla möjligheter och intryck i vardagen: vad får mig att tror att det ska bli bättre någon annanstans? Min inre känsla förändras inte alltid just för att jag förflyttar mig. Den kan göra det. Det som känts motigt innan kan bli en öppning till något annat än vad jag trott. Den kan också bli till en förstärkning av den känsla som finns inom mig, jag blir ännu mer utmattad.
Ibland är det värt att prova, ibland inte. Det gäller att lära sig känna in vad som känns bäst, för oss själva. Lära oss reflektera över det.
Jag har varit en sån människa som kastat mig in i det ena efter det andra. Jag har upplevt mycket, gjort mycket och det har varit en ynnest. Men nu är jag trött. Trött på att ta in en mängd ny kunskap. Trött på att nätverka. Trött på att visa mina "framfötter". Trött på att alltid finnas med i "rätt" sammanhang.
Just nu känner mig ganska nöjd med det lugna och enkla.
Jag kommer att fortsätta åka på kursdagar, träffa nya människor, jobba för sånt som jag tycker är viktigt. Men jag kommer även att säga nej ibland. De gånger kropp och själ inte hinner med eller orkar ta in, då avstår jag.
Det måste få vara så.
Just nu.
10 kommentarer:
En klok insikt Eva. Det låter samtidigt som om du har en hel del trevliga saker att se fram emot. Det är bra, man ska vara snäll mot sig själv.
Det gäller att finna sin egen väg!
Kram.
Vi känner igen varandra eller hur! Det kan vara av missriktade hänsyn man säger ja, för att man vil vara snäll eller för att man tror att kanske ändå blir det kul och jag ska väl inte bara sitta hemma ch uggla - vi får väl lära oss att lita til magkänslan och göra saker som både roar och utmanar oss, men inte säga ja till allt!
Annika: Ja det finns egentligen så många roliga saker som väntar. Men ibland kan även det roliga bli jobbigt. Det gäller att välja, försöka hitta en balans.
eva: Absolut. Den väg jag går är min och den väg du går är din. Vi väljer olika vägar, utifrån våra resurser.
Eva S: Absolut! Exakt så. Det där att säga ja för att vara snäll, det har jag gjort alltför ofta. Men äntligen börjat ändra på. Mer stressande tycker jag det är just det, att jag borde, kan inte bara sitta hemma och uggla. Tror det bottnar i en rädsla över att bli ensam och bortglömd. Ja, magkänslan - det är den som gäller! För helt utan utmaningar blir livet trist.
Det här känns om ett viktigt inlägg för mig...
Jag skulle vilja kopiera vissa delar och dela av mig till en mig närstående person, om det är ok?
Jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det du skriver.
Tack!
Marskatten: Självklart är det ok! Bara roligt att jag kan förmedla sådant som andra kan känna igen sig i.
Ja, jag har varit gift med en man som nog var din tvilling ,-)
Min ena dotter saeger att mamma aer som tjuren Ferdinand .., och det aer sant.
Jag vill inte engagera mig foer mycket och reser jag .., vill jag ta det lugnt, men det tror vael ingen?
Men saa aer det.
Jag orkar inte annars .., orkar inte ta in allt.
Kram, kram och tack foer ett viktigt inlaegg.
Elisabet: Va? Tvilling? Ja nog kan det bli för mycket intryck. Jag har svårare och svårare att ta in många på kort tid. Långsamhetens lov är det som gäller nu.
Tänker mycket som du numera. Kan rekommendera dig en bra bok att läsa i ämnet
Patricia Tudor Sandahl: En given väg
Bodil Jönsson senaste bok.....glömt namnet naturligtvis
Cosifan: Tack för boktipsen!
Skicka en kommentar