Allt syns inte

Att ha friheten att välja sin dag låter underbart, eller hur? Välja vad man vill göra av sin fria tillvaro. Det är det också, ofta. "Du fattar inte hur bra du har det", är det många som säger. Jag vågar snart inte berätta om mina dagar. Men allt syns inte och vissa saker är svåra att förklara.

Som till exempel:

Att ha många saker att välja på kan leda till att man inte gör någonting. Det blir kortslutning i hjärnan och man blir handlingsförlamad. Det finns ingen som pressar på att saker ska bli gjorda, då blir det lätt att skjuta upp. Det kommer ju en ny dag i morgon.

Meningslösheten. Vad spelar det för roll med det jag gör? Vem bryr sig? Destruktiva tankar som ibland tar över min positivism. Vill gärna ha ett mål med mina aktiviteter, att det ska leda till något.

Ibland saknar jag delaktigheten kring de dagliga upplevelserna runt ett arbetet.

Jag har hela dagen framför mig. Ensam. Många avundas mig, tycker att jag lever en lyxtillvaro. Jag kan hålla med om att det är lyx att bestämma över sin egen tid, det är få förunnat. Däremot finns det andra saker som jag inte tycker känns särskilt lyxigt, den ständigt värkande kroppen till exempel. Det syns inte, jag döljer. Tyvärr kanske. Men vem vill basunera ut sin sjukdom? Inte jag i alla fall.

Lyxliv eller ej. Det finns mycket som inte syns och inte märks bland oss människor. Det är lätt att dra förutfattade meningar om andras sätt att leva. Jag försöker att låta bli, försöker, ibland går det inte. Men jag vet, vi har ingen som helst aning om bakomliggande orsaker till andra människors sätt att leva.

Lyxliv eller ej, alla bär vi med oss vår historia, våra sjukdomar, våra sorger, glädjeämnen...

Allt syns inte, vi behöver ta det i beräkning när vi uttalar oss om någon annan människas sätt att leva.

För vi vet inte allt,

långt ifrån.