måndag, september 07, 2009

Allt syns inte

Att ha friheten att välja sin dag låter underbart, eller hur? Välja vad man vill göra av sin fria tillvaro. Det är det också, ofta. "Du fattar inte hur bra du har det", är det många som säger. Jag vågar snart inte berätta om mina dagar. Men allt syns inte och vissa saker är svåra att förklara.

Som till exempel:

Att ha många saker att välja på kan leda till att man inte gör någonting. Det blir kortslutning i hjärnan och man blir handlingsförlamad. Det finns ingen som pressar på att saker ska bli gjorda, då blir det lätt att skjuta upp. Det kommer ju en ny dag i morgon.

Meningslösheten. Vad spelar det för roll med det jag gör? Vem bryr sig? Destruktiva tankar som ibland tar över min positivism. Vill gärna ha ett mål med mina aktiviteter, att det ska leda till något.

Ibland saknar jag delaktigheten kring de dagliga upplevelserna runt ett arbetet.

Jag har hela dagen framför mig. Ensam. Många avundas mig, tycker att jag lever en lyxtillvaro. Jag kan hålla med om att det är lyx att bestämma över sin egen tid, det är få förunnat. Däremot finns det andra saker som jag inte tycker känns särskilt lyxigt, den ständigt värkande kroppen till exempel. Det syns inte, jag döljer. Tyvärr kanske. Men vem vill basunera ut sin sjukdom? Inte jag i alla fall.

Lyxliv eller ej. Det finns mycket som inte syns och inte märks bland oss människor. Det är lätt att dra förutfattade meningar om andras sätt att leva. Jag försöker att låta bli, försöker, ibland går det inte. Men jag vet, vi har ingen som helst aning om bakomliggande orsaker till andra människors sätt att leva.

Lyxliv eller ej, alla bär vi med oss vår historia, våra sjukdomar, våra sorger, glädjeämnen...

Allt syns inte, vi behöver ta det i beräkning när vi uttalar oss om någon annan människas sätt att leva.

För vi vet inte allt,

långt ifrån.

11 kommentarer:

S o F sa...

Kunde varit jag som skrivit det där.

Jag har valt att visa EN sida av mig själv och mitt liv, på bloggen. Skriver nästan aldrig om hur det är med den andra sidan.
Skulle tro att de flesta som tittar in tror att jag är frisk och "normal".

Min förra blogg var tvärtom och det tröttnade jag ganska fort på - vill inte definieras som människa genom min sjukdom. Är rädd för att hamna i offerroll och självömkan.

Vet inte hur andra, vänner och övriga ser på mig och mitt liv. Tycker de nåt "negativt" så säger de i alla fall det inte till mig.

Vi som har sjukdomar som inte syns, vi lär oss att inte döma andra (förhoppningsvis) efter hur de ser ut eller verkar ha det - för så vill vi ju inte själva bli bedömda.

Varma hälsningar till dig Eva!

Jämtlandstösen sa...

Väldigt klokt skrivet och något jag tro vi lite tillmans behöver påminnas om och tänka på.

Evas blogg sa...

SoF: nej att bara älta sina sjukdomar det blir inge glad av. Men ibland så går det bara inte att vara tyst, det kommer över en. Jag lever ett bra liv men någon gång emellanåt känner jag mig uppgiven. Jag tog en promenad idag ute på ön och det gjorde susen. Nu ser allt mkt ljusare ut igen. Vi får ta en dag i taget och vara snälla med oss själva. Tack detsamma till dig!

Jämtlandstösen: Tack snälla du! Ja ibland behövs det nog reflekteras över.

Christina sa...

Man är oftast alldeles för snabb att dra slutsatser - absolut.
Jag försöker, försöker alltid tänka på det.
Det man alltid kan var säker på det är att man nästan alltid hittar något älskansvärt hos alla människor.

Evas blogg sa...

Christina: Det är inte lätt alla gånger att inte dra sina slutsatser. Men att försöka låta bli, det är ett steg framåt. Så sant!

Åsa sa...

Så bra skrivit! Du beskrev precis vad som jag många gånger tänkt. Är i ungefär samma situation som dig och livet är inte alltid lätt.

Evas blogg sa...

Åsa: Fint att jag kunde sätta ord på dina tankar! Nej det går upp och ner, och ibland är det tufft men jag tror man får ta en dag i taget och se sina möjligheter just den dagen.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Man förverkligar en dröm men det är inte alla dagar drömmen är så rosenröd som man drömde... Du uttrycker så bra det jag ofta känner. Jag tror jag sitter för mycket ensam, då får sådana tankar fart, kanske skulle en arbetslokal, mera gemenskap vara befriande, tänker jag nu. Tack för dina funderingar, de sätter igång mina!

Evas blogg sa...

Eva: Så sant. Det finns dagar då man undrar vad det är man håller på med. Ja, i ensamheten föds så många tankar, inte alltid så befrämjande för kreativiteten. Härligt att mina funderingar satte igång dina!

Anonym sa...

Fint skrivet. Känner så väl igen mig. Har/hade en blogg tidigare där jag skrev om min situation, men efter att jag fått hel sjukpension i våras så har jag lagt den på is. Försöker hitta en ny vardag och ägna mig åt min hobby. Vissa dagar går bättre än andra. Har startat en ny blogg där jag skriver om min hobby mest. Har även träffat nya människor genom min hobby och det är så skönt att bara få vara jag utan min sjukdom som dom inte vet något om. Den syns ju inte utanpå...
Följer din blogg via Reader och har kommenterat någon gång tidigare. Dina bilder ger mig glädje :-)
Kram

Evas blogg sa...

Anonym: Tack! Och nu blev jag nyfiken på vilken din hobby är!