torsdag, augusti 13, 2009

Uppbrott eller insikt

Idag, när jag satt här och rensade blåbär i min ensamhet, funderade jag över varför jag har så svårt för uppbrott denna sommar. Nog för att jag alltid har svårt för det men inte på det vis som jag känner denna sommar.

Och där, vid blåbärshinken, kom jag på det, jag bearbetar fortfarande sorgen efter pappa. Saknaden efter en älskad människa blir så tydlig vid uppbrottsstunder.

Idag kom vår yngsta hem från stan med en vacker bukett blommor till oss.

"Vill bara tacka för i sommar."

Just i den stunden kände jag uppbrottet, som sakta närmar sig. Jag vill hålla kvar, samtidigt inte. Vardagen måste få komma nu. Om inte den finns kan vi inte glädjas åt de fina ledighetsstunderna. Då skulle vi ledsna på dem, tror jag. Vi behöver bägge delarna, för att ha något att längta efter.

Och jag vet ju, när vardagen kommer faller jag snabbt in i den igen.

Och sedan finns nya längtor att glädjas åt.

10 kommentarer:

Elisabet sa...

Ja, just så är det.

Och snart ska sonen återvända till Sthlm och jag har nästan-ont-i-magen redan ..., några dagar innan.

Cecilia N sa...

Och det är så bra att sätta sig ner och fundera på VARFÖR känner jag så här, inte bara "stå ut" med att man gör det.

Det gör det lite lättare att förstå sig själv.

Annika sa...

Man tänker så bra när man rensar bär, svamp eller ogräs för den delen. Handen jobbar och hjärnan svävar fritt.

Londongirl sa...

Ja du har så rätt i det där...

Tänk...jag brukar också använda det där ordet...längtor. Men jag har aldrig sett eller hört någon annan göra det. Tänkte först ha med det i mitt bloggnamn...men så blev det Tankevågor i stället. :-)

Polargrevinnan sa...

Vardagstankar från Jämtland - det var bloggen jag fastnade för under mitt bläddrande bland bloggar.
Så här i natten tittar jag omgring.
Det är så lugnt och skönt och jag sitter i min ensamhet och funderar, precis som du vid din blåbårshink. Var kommer alla känslorna från - jag tror det är Ted Gärdestad som sjöng det. Ja, de kommer ofta när man sitter med em sysselsättning som endast utförs av händerna - kanske fötterna också. Hjärnan frisläpps och Saknaden efrer någon,tränger sig på, harman sen som du ett uppbrott framför sig finns det mycket känslor som vill fram,
Ett uppbrott är alltid känslosamt.
Vardagen kommer ifatt oss rätt fort och det är den vi måste göra det mesta av.
Man mäste ta vara på livet och leva - här - och nu.
På åetseende. Viola

Polargrevinnan sa...

Ursäkta det blev lite slarvfel. Jag tror att mitt sömntåg går nu.Viola

Evas värld sa...

När mina föräldrar dog rubbades hela min existens. Min plats i livet förändrades, det blev annorlunda. Jag tror du har helt rätt i din kloka insikt vid blåbärsrensningen - det är saknad som påverkar och gör dig extrakänslig.

Vonkis sa...

skulle skriva om filosoferande vid bärrensning och så hade Annika redan skrivit så bra. Kan inte göra annat än hålla med.

Bloggblad sa...

Visst har du kommit rätt... det tar tid att vänja sig vid hur livet är. Det uppbrott vår familj utsattes för för ett par år sen har ingen riktigt landat i än.

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja tänk vad mycket det btyder, att få vara tillsammans med sina barn. Ändå, låta dem flyga, trots att man känner denna vemodskänsla och saknad.

Cecilia: Absolut. Det var längesen jag omedvetet gick vidare utan att känna in just varför känslan fanns där. Även om det gör ont i stunden så känns det som om man lever mer i livet när man förstår sina känslor. Fast det är inte alla gånger man gör det heller, ett livslångt lärande är det.

Annika: Ja, både hjärnan och hjärtat.

Londongirl: Men tänk, vi tänker samma ord! Jag tycker det är ett vackert ord - längtor.

Polargrevinnan: Välkommen hit!
Ja mycket kan hända inom en när man sysslar med monotona saker, ex att rensa bär. Därför ser jag det som stunder där man kan landa i sig själv. Ja det gäller att ta vara på stunderna, gömma dem i sitt hjärta. Stunderna försvinner så fortoch en sommar är så kort.

Eva: Ja att mista en nära tar tid att sörja. Och då dyker dessa "småsörjor" upp lite då och då i tillvaron.

Vonkis: Ja visst är det så.

Bloggblad: Nej tiden måste få finnas och just vid dessa små "landningsstunder" hinner allt ikapp en.