Inställningen till livet

Jag beundrar vår yngsta. Jag beundrar henne för sin positiva inställning till livet och dess skeenden.

Hon ser med godhetens ögon. Låter sig inte påverkas över småsaker, som kan anses som bagateller. Hon hymlar inte, gör sig inte till, hon bara är. Hon kan säga ifrån när det gäller men gnäller inte i "onödan".

Under sommaren har hon sovit på en hård säng, under snedtaket på loftet i vår stuga. De senaste veckorna har det sprungit i taket, strax ovanför henne. Sånt kan göra mig galen men hon rycker bara på axlarna, "det gör väl inget, så länge de är i taket".

Hon har nu levt korridorliv i ett år, med ständiga byten av grannar med olika nationaliteter. I våras härjade några av dem runt i köket, som alltid var ett kaos. Jag undrade hur hon stod ut men som vanligt ansåg hon att "det ordnar" sig.

Hon bor nästan granne med studentpuben och jag undrade ikväll hur hon orkar med allt liv utanför fönstret. "Jag har bra öronproppar".

Det gäller att välja inställning till livet.

Det har hon förstått,

vår yngsta.

Och jag har mycket att lära av henne.