onsdag, juni 03, 2009

Om jag vill nöja mig med att se på en humla, låt mig göra det, eller...


...en önskan om att tillåta varandra göra det vi vill göra.

Att låta människor vara dem de är.


Det har alltid funnits människor som fallit utanför gängse ramar och normer. Det gör det fortfarande. Människor som känner sig utanför, som får jobba hårt för att orka med omgivningens blickar och skarpa kommentarer.


Om jag väljer bort det "trygga och invanda" därför att jag är nyfiken på livets många skiftningar, låt mina vingar få lyfta.


Livet är mångfascetterat, så även vi människor.


Och alla behövs,


på ett eller annat vis.



8 kommentarer:

Jämtlandstösen sa...

Känns ibland som att vårt samhälles normer blir bara snävare och snävare. Vi ska vara snygga, alltid lyckliga, vältränade, framgångsrika och ha massor med vänner. Tycker precis som du, att man ska få vara den man är. Kan låta som en självklarhet, men är inte alls det. Tror inte att samhällets stränga normer idag skapar vare sig glada eller nöjda människor.

Elisabet. sa...

Ja, så är det verkligen.

Det är därför jag trivs så bra med pv; jag känner att jag får vara MIG SJÄLV, på gott och ont.

Det betyder hur mycket som helst.

S o F sa...

Eva!

Jag vet inte om jag har missat nåt tidigare men just nu tycker jag du skriver så fina poetiska inlägg.

Vackert...

Tack!

ab sa...

Så klokt sagt.

Evas blogg sa...

Jämtlandstösen: Ja tyvärr är det ofta så, att många kommenterar om man inte faller inom ramarna. Då gäller det att vara stark. Nej jag tror att mkt av våra höga ohälsotal handlar om ett inre missnöje. En ständig jakt efter lyckan eller vad det nu kan vara.

Elisabet: Ja visst gör det! Nästan så tt det är grunden till bra relationer.

SoF: Men så roligt att du tycker det! Tack ska du ha!

ab: Tack snälla! Bara en reflektion över livet, just idag.

Evas blogg sa...

Tussegumman: Jag har en förkylning i kroppen men annars känns livet så bra att leva. Härligt med student! Vi ska på två uppvaktningar kommande helg.

Annika Estassy sa...

Bra skrivet Eva, det måste finnas plats för alla!

Evas blogg sa...

Annika: Tack! Ja visst borde det finnas utrymme för alla?