onsdag, juni 10, 2009

"Is i magen"

Fick ett sms från vår yngsta:

"Prag är fantastiskt. Vi fick tag i ett rum på ett skumt sätt, men vi har det bra."

Jag såg inte det sista i meddelandet, jag såg bara ordet skumt. Fantasierna flödade inom mig.

Idag fick jag mail från Salzburg, så det skumma boendet är nu ett minne blott.

Mobiltelefonerna är fantastiska redskap när det gäller att dämpa föräldrars oro. När vi var unga fanns de inte. Inte heller internet.

Vi kunde resa iväg en månad och ingen visste hur vi hade det. Noll kommunikation med yttervärlden.

När jag tänker på det nu, i relation till hur jag går här och funderar, tycker jag att mina föräldrar gjorde det otroligt bra.

Det gällde verkligen att ha "is i magen".

Och tålamod.

8 kommentarer:

Evas värld sa...

Jag tänker ofta i samma banor. Jag bara åkte iväg från de oroliga föräldrarna, de bet ihop fast de måste ha varit hur ängsliga som helst när enda kontakten var ett litet vykort från Rivieran till exempel.Inte förrän jag själv fick barn fattade jag hur de måste ha känt!

Elisabet sa...

Jag fick ju barn så tidigt, så det blev aldrig någon tågluffning för min del .., bara en lång tågresa till Göteborg ,-)

Men jag kan ju TÄNKA mig .. oron hos föräldrarna vars barn kuskade land och rike runt!

Cecilia N sa...

Någon jag träffade berättade om när de tågluffade. Varje dag ringde de hem:

"Collect call from Prag. Will you pay?"

Om päronen verkligen ville prata med barnen så svarade de "yes" och ville de inte så visste de iaf att barnen idag var i Prag och levde.

Annika sa...

Prisa tekniken!
TACK och lov för mobilerna, och för SMS:andet!
Nu kan man hålla kontakt med folk från när och fjärran på så enkla sätt.
Annat var det på 80-talet då jag var ute, och när jag kom till USA på 90-talet. LÅNGT före mobiler och email...
Skönt att höra att allt är bra med din tågluffande dotter!

Evas blogg sa...

Eva: Samma här. Hade inte en tanke på hur det kunde kännas för dem, innan jag själv fick barn. Men det är nog så det ska vara. Man måste få pröva sina vingar. Men nog underlättar det att kunna nå varandra. Om inte annat för att ens oro ska besinnas.

Elisabet: Jag minns min mammas oro, som jag upplevde som gnäll och tjat. Undrar om jag är likadan nu :)

Cecilia: Det var ett fiffigt arrangemang.

Annika: Jag håller med dig. Så mycket enklare nu, fast också mer sårbart. Tänk när tekniken inte funkar!! Vi blir halvt hysteriska.

londongirl sa...

Sådär kan jag också tänka ibland. Vad och hur gjorde vi innan mobilerna???

Så skönt är det att bara få de där orden i mobilen...
Men som sagt man blir ju kollrig av otålighet när det inte funkar. ;-)

Skönt att det är bra med din dotter som är ute och reser!

Evas blogg sa...

londongirl: Ja det är en lättnad när man får dessa meddelanden. Ja de verkar ha det bra och får uppleva mkt.

Sara sa...

Haha, mamma förlat att jag gjorde dej orolig, tänkte inte pa det! :D Nu är allt bra, och inget att oroa sig för! :)