När vi bodde på landet var alla ( och då menar jag alla) vänner vi umgicks med sportiga. Så otroligt sportiga. Långlopp på skidor och maratonlopp till fots.
I och med allt idogt tränande var deras kroppar också vältränade. Inte ett kilo övervikt där inte.
Trevliga vänner var det, som vi hade många roliga stunder tillsammans med. Men visst kände jag mig utanför ibland och det var när vi samlades i tropp. Vid middagar eller andra fester diskuterades det långlopp, vallning, löpstilar....you name it.
Så totalt ointressant!
Och vid dessa tillställningar kände jag mig alltid som en elefant. De andra damerna, de med vältränade kroppar, hade alltid nätta små fodral. Själv försökte jag dölja övervikten med diverse draperingar.
Vad som slog mig idag när jag gick här och funderade var att min känsla handlade om:
1. Utanförskap - jag var inte med i snacket.
2. Misslyckande - varför "tog inte jag mig i kragen" och började träna? De kunde ju.
Våra gamla vänner på ön är fortfarande vältränade människor. Jag tycker fortfarande om att träffa dem, om än det inte händer lika ofta nu för tiden. De vill mig inget illa, de accepterar mig som den jag är.
Insikter:
1. Att jag var misslyckad var enbart min egen känsla, jag hade svårt att acceptera den jag var.
2. Att inte prata för länge och för ofta om sånt som inte alla i gemenskapen är införstådda i.
Träningsfreak kommer jag aldrig att bli och de korta små försöken jag börjat med nu, de gör jag i min ensamhet.
Och jag lovar,
jag kommer aldrig att diskutera träningstider och löpstilar när jag är på en middagsbjudning.
Never!
8 kommentarer:
Jag gillar inte heller när träning blir prestation som ska mätas. Man rör sig för sitt välbefinnande, det är absolut gott nog. Men jag säger en gång till: yoga. Där tävlar man inte, men mår så bra.
Eva: Nej jag förstår inte det där snacket, den ena bättre än den andre. Förstår att du gillar yoga :)
Det var bra insikter. Det är trist med prat som man inte är intresserad av.
Ibland får man stå ut med diverse för att behålla sina vänner, och ibland kan man undra om det är värt det.
Kram
Bloggullet: Exakt så. Bra formulerat!
Håller med du! Bara ordet träning får mig att sloka. Dansa hambo, gå promenader i vackra naturen, åka skidor, (hm, ha sex om man har det så ställt att man kan det) - allt det är riktiga grejor som är roliga! Men träna - springa när man inte ska någonstans, lyfta saker som inte alls ska flyttas? Fånigt!
Tänk så här: medan dina trevliga vänner slösade bort sin tid med sådant, satt du och hade det mysigt i solen eller gladde dig åt gräddtårta! Mycket mer meningsfullt.
ab: :) Ja man kan göra mycket roligt samtidigt som man motionerar! Och tack ska du ha - är böjd att hålla med ang. meningsfullheten i mina aktiviteter.
Känner så väl igen det där du skriver om och Bloggullet skrev det jag tänkte! :-)
Londongirl: Ja då vet du.
Skicka en kommentar