måndag, april 13, 2009

Uppbrottskänsla


Påskdagsmiddag hos mamma. Bordet var vackert dukat med vikta linneservetter, gula ljus, påskliljor och pynt.

När vi skulle sätta oss till bords var det något som inte stämde, vi räknade och upptäckte en tallrik för mycket. Pappas. Av gammal vana hade bordet dukats för åtta personer.

I år är en annan tid, en tid utan pappas småprat vid bordet. En saknadens tid.

Men livet går vidare. En ny tid väntar och vi andra, vi som finns kvar, har fortfarande varandra. Jag känner hur viktigt det är att få träffas och känna familjegemenskapens varma famn.

I morse åkte flickorna tillbaka till sina städer. Det är tomt och tyst här hemma. Flocken är inte längre samlad. Den har skingrats men inom mig finns vissheten om att vi ska ses igen.

Det håller mig upprätt.

Det känns gott.

10 kommentarer:

Elisabet sa...

Så vackert dukat .., det märks att ni är släkt .., de båda borden påminner om varandra ..-)

londongirl sa...

Känner igen mig i dina ord. Just så gjorde vi flera gånger efter det att min pappa gått bort.
Vi hade dessutom våra favoritplatser runt bordet och hans stod tom länge innan någon liksom tog över den och då kändes det bra.
Just helger och högtider är märkligt i flera år tycker jag när man saknar någon av sina närmaste.

Annika sa...

Åh, jag kan förstå att det lätt blir så...
Klart att det känns tungt så här första påsken utan din pappa. Men, ni verkar ha haft det fint ändå allihopa. Du verkar ha en så¨dan varm och fin familj.
När kommer dina flickor hem igen? Blir det till sommaren? Eller kommer de hem innan dess?

Marskatten sa...

Jag känner igen det där, räknade länge fel på antalet när jag skulle duka och beräkna mat.
Så är det, men livet går vidare. Det måste ju det.
Flocken är skingrad nu, döttrarna är samlade hos den yngsta, gamla-mormor är förkyld och hes och här sitter jag och funderar och bloggar lite.

Evas blogg sa...

Elisabet: Tack! Ja då har mamma lyckats föra vidare något av sina kunskaper :) Hon älskar att duka vackert och laga god mat.

Londongirl: Ja det är en märklig känsla, att någon som alltid funnits där inte är med oss. Och som du säger, det blir så tydligt vid dessa högtider.

Annika: Ja det är ännu så nytt och första året sägs vara det jobbigaste vid högtider. Även om jag tror att det alltid kommer att kännas tomt. Vår yngsta kommer hem i juli, en månad. Vår äldsta i augusti (tror jag). Så det är ett tag dit.

Marskatten: Ja livet måste gå vidare, även om det stundvis blir tungt. Mamma har det mkt jobbigt just nu. Det är nog nu som hon fattat vad som hänt. Men visst blir det tomt när flocken skingras?

Jämtlandstösen sa...

Ja, det var ett jättefint påskbord.

Förstår att det är tomt för din mamma och för er alla. Nu börjar hon förstå på allvar och det blir tungt. Men hon har er och ni har varandra. Säkert får hon mycket tröst av er och dina barn visar att livet går vidare på något sätt.

Bloggblad sa...

Det "första" av allting utan någon, är svårast... första julen utan mamma, första påsken utan pappa etc. Faktiskt känns det nästan lika sorgligt när det är första utan svärson också... fast han lever ju förstås, och kommer hit ändå då och då.

Mycket vackert påskbord!

Evas blogg sa...

Jämtlandstösen: Ja hon är duktig på att göra fint min mamma (fast det kanske du också har sett:). Ja det är tungt för henne nu men samtidigt förnekar hon inte sina känslor utan tar emot dom, vilket jag tycker är bra (om än det är jobbigt). Ja vi stöttar så gott det går och hon vet att vi finns här.

Bloggblad: Ja det är en ovan känsla. Så det blev så (svärsonen). Trist, men så bra att ni kan fortsätta träffas.

Monet sa...

Så vacker dukning. Känner igen mig i både glas, porslin, gula färgerna och servietttbrytningen.
Underbart!

Och det är väl klart att pappa skulle vara med?

Evas blogg sa...

Monet: Vad roligt att du känner igen dig i dukningen. Och då förstår jag att även du tycker om att göra vackra dukningar. Ja pappa fick vara med, fast vi tog bort hans tallrik.