Nyss letade jag ett dokument på datorn och "ramlade över" den här bilden på vår hund Indra.
En stor, stor saknad kom över mig. Mjuköronen som var så goa att ta på. Blötnosen som puffade på en när hon ville ha uppmärksamhet. Snällögonen som alltid var kärleksfulla. Svansen, som alltid viftade när hon såg på oss.
Det är över fem år sedan hon dog men saknaden finns där fortfarande. Och visst vill jag ha en ny hund, gärna en Golden, men det får vänta.
Nu ska jag återgå till det jag egentligen skulle göra, leta ett dokument.
Ett helt annat.
15 kommentarer:
Oj, så fin !
Vet du Eva , jag har levt med hund de senaste 30 åren och helt ärlig så tror jag inte att jag skulle klara mig utan en hund, men var sak har sin tid. Du blir säkert hundägare snart igen.
Panter: Nej det är svårt att vara utan hund när man en gång varit hundägare. Men när vi hade Indra bodde vi på en gård på landet med stor gård där hon rörde sig fritt. Nu bor vi på andra våningen i ett hyreshus (förutom sommaren) och det är mycket jobbigare, både för hunden och för en själv. Därför blir inte beslutet om en ny hund så enkelt.
Nu kom jag att tänka på min älskade kanin som dog sommaren -06. Mjukast i världen och puffandes med nosen när hon ville bli kelad med. På somrarna sprang hon fritt på tomten runt sommarhuset och hemma hade hon hela köket att rumstrera i.
Hon ser jättefin ut!
Oj vilken konstig känsla som kom över mig. Man är ju relativt van vid att se bilder på Zazza, speciellt här, och det tog en stund innan jag insåg vilken hund detta var, och vilken relation jag hade till henne, knepigt. Men väldigt fint kort, var inte hon världens finaste hund? ;)
Madicken: Vi hade också kaniner när barnen var små. Jag gillade dem, särskilt en, som älskade när man kliade henne bakom öronen. Men kaninerna såldes av vår äldsta ( det var hennes)när hon började gymnasiet. Men sprang hon inte bort när hon var ute?!
Cecilia: Hon var verkligen jättefin, både till utseende och beteende.
Sara: Ja den realtionen såg ju annorlunda ut - ja. Jag hajade också till när jag fick upp bilden. Jo hon var världens finaste hund, helt klart!
När mitt ex och hans fru köpte hund, visade det sig att sonen i sin garderob hade gömt/sparat flexikopplet efter vår cocker.
När han, cockern dog, sa sonen att ..."det här är det värsta som har hänt näst när du och pappa skilde er" .....
Jag saknar herr Cocker jämt och ständigt.
Det tog mig tre månader att flytta ut hundkorgen, sen han dog.
Elisabet: Usch ja, det är jobbigt för hela familjen när ens hund dör. Och visst blir det så tomt?! Jag har kvar Indras halskedja och en liten tuss päls. Barnsligt kanske men jag kan inte slänga det.
Så fin hon är.
Kattlåds-spaden sitter fortfarande kvar bakom rören i mitt badrum. Och någonstans har jag kvar en liten tuss päls från älsklingen Winston. När jag ser på den är det svårt att fatta att tiden har gått, att det var länge sedan han gick bort - pälsstråna ser ju ut som om de just togs från honom.
Inte sprang hon bort - hon höll sig på gräsmattan och sov under huset vid murstocken på nätterna. Man fick avleda henne då man gick på promenad - annars hade hon följt med. Det vågade vi inte för då hade hon säkert börjat ge sig av på egna promenader..
Jag skulle inte heller kunna tänka mig ett liv utan hund, har haft hund i 26 år nu.
Men var sak har sin tid, som Panter skrev.
Jag kan mycket väl tänka mig att en hundpaus kan vara rätt behaglig också.
Goldens ser så himla snälla ut.
ab: Ja visst är/var hon! Så är det med Indras pälstuss också, ser helt ny ut. Ett litet minne från en svunnen tid.
Madicken: Låter härligt för henne, att få springa fritt. Vi var fega och hade våra kaniner i en stor, hemsnickrad bur. Det fanns så många djur (räv t ex) som strök omkring utanför knuten så vi tordes inte ha dem springande fritt.
Christina: Jo då, visst är det behagligt. Fast man kommer ut mycket när man har hund (även när man inte vill :). Ja Indra var lika snäll som hon såg ut, antar att de flesta Golden är det.
Så fin hon var! Jag var genast tvungen att krama lite på Lurvig. Just nu är jag så jätteglad att jag har honom, samtidigt skulle jag aldrig skaffa en ny hund idag. Lägenhet tycker jag visserligen inte är något hinder, men tid däremot. Som ridinstruktör var det så naturligt att ha hund, han skötte sig själv och var med överallt. Med en matte som är både student och extrajobbande skulle han nog egentligen ha det mycket bättre någon annanstans.
Men nu är han här och finner sig snällt i att bo hos dagmatte ibland och hos andra hundvakter ibland och ett par timmar i bilen då och då. Älskade hund!
Det var en jättefin hund! Hon ser så lugn och vänlig ut. Vill bara säga att jag känner med dig. Indianer har ett talesätt som går ungefär "så länge vi minns våra nära så finns de kvar". Indra finns alltså kvar och nu har hon dessutom fått mer 'kraft' eftersom hon finns i fler personers medvetande. Lite tröstande hoppas jag.
Mossfolk: Ja visst var hon! Ja det är svårt när man har mycket omkring sig, alltid dåligt samvete över att inte hinna med hunden. För en hund behöver mycket tid. Men vet du, jag tror han har det så bra han bara kan hos dig! Och vilken tur att du har dagmatte när du inte hinner med själv. Lurvig kan inte ha det bättre!
Ängla-Tapas: Tack, jag hon var vänligheten själv. Hörde henne knappt skälla någon gång. Hon bara var, så att säga. Tack, ja det var ett fint uttryckssätt.
Skicka en kommentar