Ljusen har brunnit hela dagen.
Tack för alla värmande kommentarer på förra inlägget! Jag är så glad över er alla och den värme ni visar i en, för mig, tung tid.
Jag delar med mig till er av den fina buketten, som hängde på dörren när vi kom hem igår eftermiddag.
Jag är trött. Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå det som hänt. Jag läser de senaste veckornas blogginlägg och tänker att det finns en före- och en eftertid. Särskilt funderar jag kring det här inlägget. För det blev den sista gången pappa stod och vinkade på balkongen. Aldrig mer kommer han att göra det och det gör ont.
Han fattas mig.
12 kommentarer:
Jag beklagar sorgen.Det gör så ont.
Min far gick bort för ett år sen och jag tänker också i före och efter tid.
Tröstekramar
Förstår din sorg så väl. När jag läser dina ord om din pappa så minns jag hur det var när min pappa och min mamma gick bort.
Precis så att det där var före och det där var efter så delar jag fortfarande in tiden trots att det är många år sen nu...
Eva man saknar dem så mycket men man bär dem med sig hela livet. Ibland "pratar" jag med mamma och pappa i mina tankar och tänker vad skulle de ha tänkt om det här eller hur skulle de ha gjort...
Varma kramar till dig här i den tidiga morgonen.
Han har varit - men han finns med dig och din familj i era hjärtan och lever vidare genom de minnen ni alla bär med er.
Jag förstår att det känns tungt, tomt och kanske lite ensamt.
I sin sorg är man ensam, men i tiden som kommer finns det kärlek, hopp och tro.
Varma kramar!
Jag beklagar sorgen.
Det är otänkbart att tänka på ett liv utan föräldrar även om man vet att förr eller senare lämnar de jordelivet, de har ju alltid funnits där.
Gud välsigne er.
Fattas oss, det kommer de att göra i resten av våra liv, men efter en tid på ett annat sätt. Många kramar till dig och din mamma.
Jag beklagar sorgen. Önskar dig allt gott min vän/Kramar Tussegumman
Ja, just så är det. Som alla skriver.
Varm lördagskram från landet Halland.
Pelle hälsar också!
Idag är det alla hjärtans dag och när jag tänker på det så tycker jag att den kom så rätt i tiden för dig. Du som just drabbats av det svåra i att mista en älskad Far...
Känn att jag tänker på dig och önskar dig allt det du behöver för att möta varje ny dag med mod och tillförsikt.
Kram på dig vännen.
SolSkuggan
Jag tycker Panter uttrycker det så väl.
Precis så känns det.
Tänker på dig!
En varm kram till dig i din svåra stund.Barbro i Uppsala
Kram även här nere ifrån ostkusten... Det låter ändå som ett gott slut på jordelivet. Men visst är det konstigt... jag var 37 när min pappa dog, jag saknar honom ännu, fast då hade jag velat ha den han var då... vid 70... hade han levt hade han varit 95 år...
Bloggullet: Tack! Ja då har du i färskt minne hur det kan vara just de här dagarna strax efter.
Marskatten: Tack. Ja minnena kommer alltid att finnas med. Just nu gör de så ont och allt känns konstigt och tomt. Men det finns ljusglimtar i tillvaron hela tiden, som lyfter livet. Tack och lov för familjen och alla fina vänner!
Och ni alla bloggvänner förstås :)
Vonkis: Tack snälla! Ja så har jag också tänkt men det senaste året har jag börjat närma mig mina föräldrars död mer och mer, då deras krämpor börjat komma. Och nu är döden en realitet.
Panter: Tack ska du ha! Så sant som du säger. Trösterikt.
Tussegumman: Tack snälla du!
Elisabet: Tack! Och krama Pelle från mig.
Solskuggan: Tack snälla du för din värme!
Christina: Tack!
Barbro: Tack! Fint att du "tittade" in.
Bloggblad: Tack! Ja det var tidigt du miste din far. Min var ju 96 år men otrligt vital för sin ålder. Ja ända fram till för ca tre veckor sen.
Skicka en kommentar