Vissa dagar känns.
Känns ända långt, långt inne i hjärtetrakten.
Idag är en sådan dag. Jag lämnade det jag trodde jag måste göra. Vi åkte istället till mina gamla föräldrar med en påse nyinköpta semlor. Mammas glädje när hon öppnade dörren Den kändes. När hon slapp gå ut med alla sopor över en ishal gård och istället fick brygga kaffe till oss, som tog soporna och samtidigt sandade utanför porten.
Stunden vid köksbordet med endast två röda ljus och fullmånen som spred sitt sken utanför, fönstret. Det kändes.
Pappas strålande ögon när han närmade sig sin semla. Hans glädjeämne i livet nu är sötsaker som någon kommer med. Hans glädje kändes.
Mammas berättande om sitt yrkesliv, hur hon slitit och släpat men alltid älskat sitt arbete. Hur hon ibland känt sig illa bemött, något som hon nu ligger och funderar över under sina sömnlösa nätter. Det kändes.
När mina föräldrar stod där på balkongen, som alltid, och vinkade när vi åkte. Han 96 år och hon 85 år. Ett strävsamt gammalt par som älskar sina barn och barnbarn, på det sätt de förmår. Det kändes.
När vi kom hem tog vi en sväng ner till båthamnen. Fullmånen lyste upp en isgata över sjön, allt var tyst och stilla.
Det kändes.
24 kommentarer:
Fint skrivet Eva!
Det berörde...
Så fint! Det kändes i både hals och hjärta.
Det kändes att läsa den här texten också. Mmm.
Och så lite som behövs ibland - för att glädja och glädjas.
Det bästa du har skrivit någonsin!
Ta det till tidningen!
S o F: Tack! Dagen idag berörde mig, kanske speglades i texten.
Ellis: Tack!
Christina: Ja, jag tror det var det som kändes mest. Det enkla livet, som innefattar så många små nyanser att vara tacksam över.
Elisabet: Oj! Tack för det!
Härligt att känna hur mycket kärlek det finns till dina föräldrar. Att njuta av nuet med en nyinköpt semla. Denna förnöjdsamheten som äldre äger skulle jag gärna vilja ha. Detta är ett sådant där guldkorn som man lägger undan och plockar fram då man inte har så bra dagar/Kramar Tussegumman
Det var väldigt fint!
Kram
Det är bara att hålla med vad de andra skrivit.
Jättefint och mycket känslor.
Ja, jag kan bara instämma med de andra - det här är det bästa jag läst av dig mamma!
Tussegumman: Tack ska du ha. Ja om man tar sig tid och riktigt känner deras glädje (som ibland kan kännas påträngande) över det lilla i tillvaron, då händer det något i en själv. Just i det ögonblicket är allt lugnt och jag känner en stor vördnad.
Marskatten: Tack!
Gunnel: Ja, jag blir mer och mer känslosam. Kan det vara åldern?!
Vår äldsta: Men nu blir jag extra glad när du skriver så! Tänk, en text som jag bara skrev ner utan att tänka så mycket. Kram!
Jag kan bara instämma med de andra Eva. Den här texten kändes och berörde. Dina ord här hittade rakt in i mig.
Det här visar på att du känner kärlek och omtanke i vardagen och kan se det som är viktigt...
Just alla de där ögonblicken som är sjäva livet...
Jag instämmer med alla andra. Det är en jättefin text!
Ännu en person med tårar i ögonen: otroligt kärleksfullt återgivet, tack!
Så fint du skriver, jag kände av dina ord långt in i mitt hjärta!
Så underbart skrivet, Eva!
Jag kan känna det du kände, och jag förstår precis hur det var.
Otroligt FINT! Håller med om att detta skulle du kunna publicera.
Vilken GÅVA för dina fldrar att ha ER barn, och att dom har varandra!
Underbart!
Jättekram!!
Londongirl: Tack snälla du. Jag blir tacksam över dessa "små" känslor, de som stöttar vår tillvaro. Stororden och stortankarna får stå tillbaka för det som egentligen är det viktigaste, våra nära relationer.
Mossfolk: Tack ska du ha!
Samuel: Tack snälla!
Eva Swedenmark: Tack ska du ha och välkommen hit! Kan det vara så att du har kopplingar till detta län?
Annika: Tack ska du ha! Ja det är egentligen otroligt att de fortfarande har varandra, så gamla som de är (särskilt pappa). Men nu tar jag en dag i taget.
Ett klokt val. Det låter så rart och trevligt - mina dog ju båda medan jag var rätt ung, så jag har vant mig att inte ha föräldrar.
Åh, Eva, det är ju ett diktämne!
Bloggblad: Ja visst var det! Ibland är det jobbigt med gamla föräldrar men ibland finns dessa små guldstunder.
Eva: Ja kanske det är det. Hm, ska fundera på det.
å det ska kännas!
Tänk vilken glädje: du har fortfarande dina föräldrar kvar i livet. Jag saknar mina. Storlien är inte som förr när min far levde och hans norske kone som lärde mig älska fisksuppe og tjuckbröd.
Och mor, som bodde här i Stockholm sitter kanske på andra sidan livet och spelar & sjunger.
Daniel:) Ja visst ska det göra det.
Inkan: Ja det är otroligt att de lever än. Bodde din far i Storlien?
Ja man kan undra var de är.
Ja, det var så vackert skrivet! Går ju rakt igenom dataskärmen:)
Inga-Lina: Tack ska du ha :) Konstigt egentligen, detta skrev jag mest bara ner utan att tänka. Kanske så man alltid ska göra!
Skicka en kommentar