tisdag, januari 20, 2009

Livlinor och oaser


En av mina oaser, som jag får vänta på ännu några månader.

I TV-programmet "Postkodmiljonären" finns det livlinor och en av dem är "ringa en vän". Livlinor behövs även i vardagen. Här handlar det inte om att ringa en vän för att ev. vinna en stor summa pengar. Här handlar det om att få hjälp med att reda ut vardagen när man själv inte har förmågan eller orken.

I söndags ringde jag två livlinor, med var sitt sätt att se på det jag undrade över. Med stor ödmjukhet mötte de mig där jag befann mig. Inget "gullande" eller "tyck synd om", det var inte det jag behövde eller ville ha. Inget värderande eller givna svar. Däremot gav de mig frågor, kanske inte helt bekväma, men nödvändiga för att jag skulle semig själv och mina val.

Tack och lov för dessa livlinor! När livet känns som om jag står och stampar och inte kommer någonstans behövs dessa stöttepelare. Och kanske det till och med kan vara så att det är just ingenstans jag behöver komma just nu. Att här och nu landa i ingenmansland för att sedan varsamt gå vidare. Det kanske inte ger mig en mängd bekräftelse av andra, då jag inte presterar något som tydligt syns. I det kan det ligga en tomhet, för vem är jag om jag inte tydliggör det för min omgivning?

Just nu behöver jag inte prestera. Jag vilar i detta, även om det stundvis kan kännas tråkigt.

Jag har tagit till mig vad min f d skrivarmentor frågade: "Har du inget bokprojekt i lådan, nu när du har en oas av tid framför dig?"

En oas av tid, det låter vackert. En oas, ett ställe där man får vila och hämta svalka. Där växtlighet råder och vatten släcker ens törst.


Där, i oasen, kommer jag att befinna mig ett tag framöver.

14 kommentarer:

Asfaltmamman sa...

En oas av tid, så vackert sagt. Verkligen vackert sagt.

Vardagens stöttepelare, de där som vågar ställa de obekväma frågorna, vad vore livet utan dem?

Ha det så bra i din oas!

Asfaltshälsningar

Elisabet sa...

Ja, livlinor behövs verkligen ..., jag hade gjort ett fel på jobbet idag och då sitter Karina mitt emot mig och lyssnar när jag försöker reda ut eländet och så ler hon så varmt mot mig och säger ..."Bettan .., det är mänskligt att fela ..., det är inte hela världen".

Det var precis vad jag ville höra.

Och nu ska jag ta mig en filbryta, för jag är så trött.

Allt gott till madamen där i norr.

Christina sa...

Ja, jag säger som Elisabet - livlinor behövs verkligen. Det är allt tur att människan är ett sånt flockdjur, att vi behöver varandra.

Hoppas du kan hämta kraft ur oasen!

Bloggblad sa...

Oaser av tid... har du lagt pluggandet på (bok)hyllan?

Nu har jag läst ifatt, har missat en del eftersom jag trodde du tog paus... (men jag tjatar inte om pinging...obs!)

Skönt att du har livlinorna!

Evas blogg sa...

Asfaltmamman: Tack ska du ha! Ja visst är det bra att ha några livlinor i sin närhet!

Elisabet: Tack ska du ha. Ja ibland får man höra precis det som behövs för stunden.

Christina: Ja vad vore livet utan goda vänner! Tack jag hittar nog en oas, just nu söker jag en som kan bli bra just nu.

Bloggblad: Ja men det var inte tänkt så. Böckerna låg och väntade, så även min nya kurs. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Ja jag hade paus till och från.
Ja livlinor är mycket bra :)

Inga-Lina sa...

Vilken vacker och tänkvärd betraktelse. Du har verkligen språket i din hand. För varje gång jag går in på bloggen njuter jag mer och mer av hur bra du skriver.

Evas blogg sa...

Inga-lina: Tack snälla du! Vad glad jag blir! Fast du hade ju en liten del i betraktelsen, då det var dina fina ord om oas som var en del av den :)

Anonym sa...

Så fint du skriver Eva.. Så fint om livlinor. Det är livets verkliga hjältar.
Här skulle vi behöva en livlina som hjälpte oss till ett jobb. A-kassan är ingen hit att leva på..
Ha det så gott min vän. Jag är dålig på att kommentera här hos dig men jag läser desto mer. Kram på dig och Gud välsigne dig.
SolSkuggan

Evas blogg sa...

Solskuggan: Tack. Nej A-kassan är ingen livlina man kan glädjas åt. Men jag måste gå in hos dig och se om du skriver något om varför det blev som det blev. Tack detsamma till dig!

Matildas fikarum sa...

Att ha goda vänner som livlina, det tycker jag är så fint. Och det är det jag försöker säga till folk som kommer springande med sina råd om KBT så fort man har det jobbigt eller bara är allmänt ledsen, och att man ska prata med någon "som kan". Men ens vänner då? Ofta är en nära vän bra så mycket bättre hjälp att stötta en än någon främling bakom ett skrivbord. Nu kan man ju inte belasta sina vänner med precis allt, men det är ju bara sunt förnuft att förstå det.

Evas blogg sa...

Matilda: Ja vänner känner ju en på ett annat sätt och ibland är det inte professionell hjälp som behövs, bara goda råd. Nu har jag sån tur att jag har några livlinor som jobbar med att vägleda människor så det är ju dubblet upp kan man säga :) Både vän och kunnig inom området.

Bloggullet sa...

Så skönt att du har livlinor att ringa till, det behöver vi alla. Ibland är amatörer med gedigen livserfarenhet bäst och ibland kan proffs vara bra. Förståelse och respekt är viktigt när man behöver stöd.
Kramar

Bloggblad sa...

Det låter som om du haft det rätt tufft... hoppas att det vänder "with a little help from my friends..."

Evas blogg sa...

Bloggullet: Tack! Ja visst är det så. Jag har turen att ha fina livlinor som är mina vänner men ändå har kunskap ( i sina arbeten) om hur man möter människor.

Bloggblad: Tack snälla!!