söndag, december 07, 2008

Varför talar vi så sällan om döden?

Jag blev idag inspirerad av Samuel att skriva om döden, något som vi talar ganska lågmält om.

Min man och jag delar inte alltid varandras åsikter, detta gör att våra diskussioner stundvis kan bli ganska livliga. Vi blir aldrig osams, vi respekterar varandras oliktänkande, förutom när det gäller en sak, våra begravningar.

Och nu är det säkert någon som studsar till och tycker att vi är morbida. I alla fall har vi fått den reaktionen, när vi någon gång berättar vad som föranleder att vi blir oense. För mig är det inget konstigt att tala om min begravning, för är det något jag vet så är det att jag ska dö. Våra meningsskiljaktigheter handlar mer om på vilken kyrkogård vi ska ligga, om begravningen... Det är inte det som är det här inläggets kärna. Jag undrar mer om varför människor reagerar så starkt på att vi samtalar om vår begravning? Jag antar att svaret kan vara att vi sällan tänker på vår egen dödlighet, vi pratar sällan om den.

"Nej nu pratar vi om något roligare", kan vara ett svar, när någon gång döden snuddas vid som samtalsämne. Och visst är det jobbigt att tala om något som de flesta av oss är så rädda för att möta: vår egen och andras dödlighet. Och det är hemskt och sorgligt, vi får vara rädda. Men varför är det så svårt att tala om det som vi är rädda för?

Skyddar vi varandra om vi inte pratar om döden? Ska vi inte tala om döden utan glädjas åt tillvaron som är just nu?

Vad tycker du?

16 kommentarer:

Elisabet sa...

Jag pratar ofta om döden .., har alltid tänkt på den, men är inte alls rädd eller går och oroar mig.

För pv har jag berättat hur jag vill ha det när jag ska begravas ..,. inte det minsta tycker jag att det är att vara morbid.

Det finns människor som tycks tro att om man inte pratar om nånting, så finns det inte.

Hade jag den minsta döds-oro, så försvann den när jag såg mamma död.

(Det luktar plättar här inne hos mig och jag blir galen ., jag förstår inte var det kommer ifrån ..:??)

Elisabet

em sa...

Vet inte om jag håller med om att man inte gärna talar om döden. De flesta tycker nog att det är svårt att ta upp ämnet men om jag börjar så är det många som gärna ta'r upp tråden. Men det är sant att man inte gärna talar om sina kommande begravningar i familjen. Efter min väninnas begravning var hennes mamma så ledsen och sa' att hon hoppades att Katarina skulle ha tyckt om begravningen - de hade inte vidrört ämnet fast hon varit sjuk i flera år. Däremot hade jag tagit upp ämnet med Katarina och kunde tala om att det var precis som hon hade velat ha det.
Överhuvud taget tror jag att många har ett behov av att tala om döden, livet och trosfrågor men de vågar inte börja den sortens samtal.
Margaretha

S o F sa...

Jag tycker vi ska tala om döden. Jag vill tala om döden.
För döden är så påtaglig för mig numera. När som helst kan den komma för mig, för mina närmaste.
När jag var friskare tänkte jag inte lika ofta på den.
Men nu verkar den vara mera närvarande...

Det är inte det att jag går och ängslas för den, men när som helst KAN det hända - att det är slut. Medvetenheten.

Jag vill prata, men kanske gör jag det på på mitt sätt och från min horisont och maken är inte lika intresserad. Känns som lite motstånd där.

Och när nåt händer någon närstående (som för oss just nu) då blir det ännu mer tankar. Ibland lite oro - hur ska jag kunna klara mig om min make dör?
Allt det praktiska...

Ja jag tycker det finns hur mycket som helst att prata om egentligen. Men det kanske inte är meningen..?
Och vem vill prata MED mig?

Önskar dig en fin vecka Eva!

mossfolk sa...

Jag är inte det minsta rädd för döden och har inget emot att tala om den. Jag vet ungefär hur de, vars begravning jag troligtvis kommer att vara inblandad i, vill ha det och de vet hur jag vill ha det. Det är en trygghet att veta och döden ett ämne som är viktigt att prata om ibland. Med all säkerhet ska vi ju alla dö, så det måste väl vara bland det mest naturliga samtalsämne man kan ha...
Usch vad präktig jag lät nu :)

maria granberg sa...

Nu för tiden kan jag finna att det är något tröstande i att vara dödlig. Förut kändes det så hopplöst att kanske inte lämna spår. Men nu kan jag finna ro i tanken att vi ska alla dö i alla fall.
Jag drömde om en vän som dog, att han deltog i sin egen begravning.
Men det kan man ju inte.
Jag tänker att begravningen är för de efterlevande, att begravningen ska bli på ett sånt vis att den hjälper de som eventuellt sörjer att gå vidare.

Evas blogg sa...

Elisabet: Från prat om döden till plättar - det är livet. Jag tror att du är en sådan människa som vågar prata om allt, du har varit med om mycket och ser på livet väldigt "nyktert" (om du förstår vad jag menar).

em: Det kan ju vara så, om någon börjar prata så hakar andra på. Det kanske varierar utifrån vilken miljö man befinner sig i. När jag har pratat om vårat begravningssnack blir människor lite konfunderade men någon har hakat på och tyckt det varit bra, sen har diskussionen om döden fortsatt av sig själv.

S o f: Nu vet jag inte om du har en svår sjukdom och därför kommit döden "närmre". För min del känns det mer naturligt att prata om döden ju äldre jag blir. Precis som du skriver så kommer tankar om döden närmre ju äldre jag blir. När jag var yngre tänkte jag inte alls på samma vis som jag gör nu. Och jag är helt säker på att någon vill prata med dig! Tack detsamma till dig!

Mossfolk: Nej du lät inte alls präktig, snarare sund i ditt sätt att reflektera över odödligheten.

Maria G: Ja begravningen är för de efterlevande men jag tycker att den ska vara så att man känner den döda under ceremonien. Välja psalmer, dikter...som stämmer med personen. Ett avslut där den döde på något vis finns närvarande. Därför tycker jag det kan vara bra att ha skrivit det vita brevet, det är också en hjälp för de efterlevande.

Det Mörka Hotet sa...

Att tala om döden får den att te sig mer naturlig och mindre främmande.
Min yngsta dotter klarar inte ens av att höra ordet och jag tror att hennes största rädsla är att någon av hennes föräldrar eller att hennes syster skall dö. Så, med henne tar jag det ytterst varligt men med andra kan jag prata om döden.
Men samtidigt får det oss att uppskatta det liv vi har.

Christina sa...

Varje morgon går jag och en vän med hundarna i skogen i några timmar och då pratar vi om allt, även om döden. Det känns inte det minsta konstigt men jag måste erkänna att jag är rädd för döden, även om jag som sagt inte har svårt att prata om den.

Evas blogg sa...

Samuel: Ja det blir annat med barn. Det är ju en av de största rädslor som finns när man är barn, att mista sina föräldrar och syskon. Och då behöver man vara lite mer försiktig och tänka sig för hur man pratar. Vilka ord man använder.

Christina: Vilka fina morgonpromenader ni verkar ha. En gåva att ha en sån vän att dela morgonen med. Jag är också rädd för döden, främst rädd för att bli sjuk länge och ligga som ett kolli. Jag vill inte dö nu, har så mycket kvar att uppleva. Tackar för varje dag som livet ges mig och mina nära och kära.

Annika sa...

Jag är nog en sådan som itne vill tala om döden. Jag har sagt till folk var jag vill ligga (spridas i Bottenhavet) när jag dör. men inte så mkt mer...
Blir illa till mods fast jag VET att alla den vägen ska vandra.
Får lite ont i magen av det hela, även när jag skriver den här kommentaren. jag har nog dödsskräck tror jag...Och oroar mig ständigt för att mina älskade ska dö...
Ja, Eva...
Tror att du är en sådan person som det är "lättare" att föra ett sånt här samtal med. Det liksom känns genom hela din blogg, så medmänsklig...
Nej, sanningen är att jag inte vill prata om döden...
Kram från mig!!

Gunnel sa...

Hej!
Nu känner jag bara att jag måste skriva nårgra rader igen!!!

Jag pratar inte ofta om döden här hemma då vi är lite av olika åsikter guben och jag. Men när jag träffar mamma då ventilerar vi det.
Jag har skaffat en liten fin bok (äldsta dottern var med när jag köpte den) och i den ska jag skriva mina önskningar om hur jag vill ha det en gång då inte jag kan bestämma. Sen är det ändå upp till var och en och ändra ifall dom känner för det.
Min vers som ska finnas i annonsen...den har jag också klar. Jag vet att det här låter hemskt för många...men jag tycker att är vi födda så är ju döden det absolut mest naturliga :O)

Ingela sa...

Den person jag vet som haft den mest avdramatiserade synen på sin egen dör och begravning var Elisabets mamma. Nu blev det inte som hon hade tänkt en gång, därborta i Bolivia, men det är något att tänka på, att kunna ha en praktisk inställning (också) till sitt livs slut.

Evas blogg sa...

Annika: Tack snälla du för fina ord! Kanhända kan det vara så att du kan prata om detta om du vet att orden "landar" hos den du pratar med? Men jag håller med, det är inga lätta saker att prata om. Kram!

Gunnel: Så klokt av dig att skriva ner det. Det finns ju även det vita brevet hos begravn. byråerna men jag har svårt att gå in där och be om ett sånt. Då blir det så konkret på något vis. Bättre att göra som du. Klokt. Bra att du kan prata med din mamma om döden. Kan vara bra att ha någon att prata med.

Ingela: Ja det är bra. Också ett sätt att avdramatisera. Göra mer naturligt, om än svårt.

Ingela sa...

Jag har skrivit ett sånt där vitt brev. Jag var nog ungefär trettifem då och nyskild ensamstående mamma. Jag skrev alla dokument som kan tänkas inför alla eventualiteter den gången.

Bloggblad sa...

Jag tror att de som törs prata om döden och begravningar, de svarar på ett sånt här inlägg. Skulle nog vara svårt att erkänna sig rädd för det när så många av oss inte är det.

I min familj blev det riktigt roliga diskussioner när mor och far pratade om var och hur etc. Min man som kommer från en familj där man inte vidrörde ämnet var lätt chockad i början.

Det enda roliga min mamma hade under de sista veckor hon var någotsånär klar, det var att planera begravningen i detalj. Varje dag när jag kom hade hon ändrat nåt... och kunde skoja om det.

När min svärfar var knagglig och en bra bit över 90, frågade jag en gång hur han tänkt sig sin begravning... han tittade storögt på mig som om jag inte var klok. Och pratade om nåt annat. Innan svärmor dog, var jag den enda hon kunde prata om döden med, det sista året när hon fått sin dödsdom. Hon vågade inte göra de andra ledsna... som om de inte var det ändå.


De mörka hotet: Jag känner igen den där barna-dödsskräcken! Den kände jag en period som barn, vågade inte lämna mamma ur sikte, hon kunde ju dö... Sen hade jag fruktansvärd dödsångest i tonåren, det pratade jag inte med nån om. Dumt, för det tar tid för sånt att läka ut av sig självt.

Evas blogg sa...

Ingela: Det var insiktsfullt gjort av dig vid så unga år.

Bloggblad: Låter som din mor hade en sund inställning till döden, då hon gjorde den till en del av sin dagliga planering. Och tänk så olika vi är, en del vill inte ens nämna döden vid namn, trots att de är märkbart på väg dit. Och som du säger, tror jag man blir mer ledsen och rädd om man inte talar om det som man vet snart ska hända.