Under en timmes tid satt vi så här idag, jag i soffan och hon med huvudet i mitt knä. Min hand på den mjuka pälsen. Det enda som lyste upp rummet var ljusslingans milda sken. Det var tyst och stilla. Ordlös kärlek, så varm och fridfull.
Kravlöst.
Lugnande.
Och alldeles underbart.
7 kommentarer:
Ja, så är det.
När jag en gång bor tillsammans med pensionatsvärden (jo, det ska jag verkligen göra), då ska jag ha en hund.
Och då ska jag sitta så där, som jag gjorde men vår cocker.
Så härligt för dig, Eva!
Det är dig väl unnat.
Elisabet: Ja det är fint med en hund vid sin sida. Nu är det inte så ofta jag träffar min kompis men jag njuter desto mer när vi ses. Någon fler hund tror jag inte det blir för oss. Alltför jobbigt med hund i lägenhet tycker jag, både för hund och människa. Tack snälla!
Din pälskompis var en riktig snygging också...en dalmatinertik?
Ja, det är vilsamt för kropp och själ att kravlöst kunna smeka ett djur. Det är som att bada finsk bastu, man blir liksom nytankad.
Christina: Ja visst är hon fin?! Hon har 25% bordercollie i sig och resten dalmatiner. Finsk bastu var det längesen jag badade:-)
Underbart med djur och den där bilden är ju så härlig dessutom! :-)
Tror inte att jag behöver säga hur mycket min hund betyder för mig! :)
Synd att ni träffas så sällan!
Samuel: Ja visst är det? Bilden säger mycket av hur vi kommunicerar - en ömsesidighet i tystnad.
Mossfolk: Nej jag förstår. Minns min hund (som inte lever längre) vilken vän! Och det är denna dam också. Ja lite oftare vore fint.
Skicka en kommentar