Allt ändras fort ibland.
Den "unge gamle mannen" i föregående inlägg (min far) ligger, även han, på sjukhuset nu. När han idag "smet" iväg till sjukhuset för att hälsa på mamma ramlade han i sjukhusfoaje'n. Han vaknade upp på akuten och förstod inte vad som hade hänt.Stort kaos när mamma, som visste att han var på väg till henne, inte fick något besök. En vänlig underskötare skjutsade henne, i rullstol, runt för att leta efter pappa. När de inte såg honom någonstans ringde underskötaren till akuten och där fanns han, min gamle far. Mamma ringde mig och när jag kontaktade akuten fick jag till svar att han fanns på hjärtavdelningen. Så många tankar jag hann tänka innan jag fick tag på en sjuksköterska. Pappa hade piggnat till men de ville kolla hans hjärta.
Vi åkte in till sjukhuset för att hälsa på, pappa på en våning och mamma två våningar högre upp. Pappa låg där i sängen med blåslaget ansikte, han såg trött och medtagen ut.
- Jag ska nog inte vara ute och gå själv, sa han lite generat.
- Nej pappa det ska du inte.
Jag har sagt det till honom varje dag. "Vi går tillsammans och hälsar på mamma", han har inte orkat följa med mig. Men idag då gick han, alldeles själv.
- Jag hann i alla fall posta räkningarna, sa han och såg mycket nöjd ut.
I morgon tänker de skicka hem honom till en tom lägenhet med tillsyn fem gånger per dag. På söndag ska mamma skickas hem, nyopererad och ingen vårdplanering gjord. "Hon är så duktig så det behövs inte", svarade sköterskan mig när jag undrade. Nu har jag tjatat mig till att pappa ev. ska få stanna till söndag även han. I morgon ska jag hålla mitt korta anförande inför ca 100 personer. Jag tänkte säga nej (har förvarnat arrangörerna) men känner jag att jag behöver detta forum i morgon. Behöver ett eget liv, det har varit mycket denna vecka.
På söndag ska två gamla och sjuka människor hem, jag ska skjutsa dem hem och se till att de har mat. Sen åker jag till Linköping tillsammans med vår yngsta. Är jag hemsk som gör det? Jag har vänt och vridit på tankarna men känner att även våra barn behöver mig.
Det har blivit väldigt mycket föräldrar ett tag nu. Hur mycket tid ska jag ägna åt dem? Hur länge orkar jag? Jag kan inte stanna här hemma hela tiden för att finnas till hands för dem.
Just nu är jag trött,
så otroligt trött.
14 kommentarer:
Anar dina tankar och vridningar.
Tänker att du lämnar de med tillsyn fem gånger per dag, eller?
Tänker att de har en svärson kvar i stan som kan vikariera som dotter om det skiter sig alldeles.
Och kanske en grövre mansröst kan ruska tag i större resurser än en (ursäkta) "kärring". För även om vi inte vill att det ska göra någon skillnad så gör det nog det ändå, tyvärr.
Bra att du har ditt liv imorgon! Möt det med stolt hållning!
Och så tänker jag på er allihop. Kram!
så mycket livet kan vara ibland!
Stor kram! till dig
Jag blir så himla trötta att vanliga medborgare måste kämpa, slita och ibland "bråka" för att de skall få den hjälp de är berättigade att få!
Givetvis kan du inte hålla jour gentemot dina föräldrar: om det händer något så gör det oavsett vad du gör eller vart du befinner dig - INGET du kan lasta dig själv för.
KRAM på dig och se till att tänka på dig själv också!
Så kan det vara att befinna sig i "sandwichgenerationen". Jag är på väg dit också. Men jag har fått så otroligt mycket stöd av mina föräldrar så det känns naturligt att göra vad man kan när det blir min tur.
Det är precis vad du gör, förstår jag, och det är nog självklart för de flesta av oss som har möjligheten. Men jag förstår också att det kan bli för mycket och man kan inte strunta i sina egna behov. Då blir det följder som kan göra att man inte orkar vara det stöd man vill.
Ja, livet förändras så snabbt ibland... :-( Hoppas de kryar på sig framöver!
Ja, ibland blir det för mycket. Hoppas allt reder sig till det bästa.
Cecilia: TACK! Om du bara visste hur gott de orden gjorde mig. TACK!
Emelie: Ja ibland blir det lite väl mycket. Det är då man måste hitta andningshål, för att orka med tillvaron.
Samuel: Tack snälla! Ja det blev lite mkt igår, tjatade med sjukhuset, pratade med hemtjänsten. Allt ett frågetecken. Sen släppte jag allt för att leva "mitt eget" liv idag. Nu känner jag mig piggare och gladare igen.
Ingela: "Sandwischgenerationen"? Vad är det? Har aldrig hört. Ja eftersom vi bor i samma stad så känner jag att jag vill hjälpa dem så mkt jag kan men ibland blir det för mkt. Kan lätt bli att jag blir en självklarhet för dem och jag får ta en massa ansvar som jag inte riktigt orkar med.
Blyger: Ja det gör ju det. Och ofta allt på samma gång. Tack ska du ha, vi får hoppas på det!
Jämtlandstösen: Tack ska du ha.
Eva!
Du har r ä t t att kräva en vårdplanering innan din mor går hem! Det kan förhala hemgåendet en tid. (Vi fick t.o.m. sjukhuset att gå med på några veckors plats på rehab.avd för mamma när hon höftopererades och pappa efter en stroke)
Det är vansinne, tycker jag att skicka hem en nyopererad gammal människa hem!
- Är det för tidigt/möjligt (?) att börja fundera på ett gemensamt äldreboende för dina föräldrar..?
Några tips av egen erfarenhet..
Smulan
Eva - jag känner igen alltihop från mitt eget liv. Min son är ju utvecklingsstörd och autistisk - inte gammal alls och inte sjuk heller - men - jag har varit med om samma sak - år ut och år in i 33 år nu.
En vårdapparat som inte förstår, läkare utan RELEVANT kompetens, vård som inte ger rätt insatser, som inte planerar, som skickar hem och som "väljer" - eller på grund av okunskap eller budget... dåliga lösningar!
Gud vare med er alla. Jag förstår till fullo din trötthet min vän! Hälsningar Maud
Smulan: Hon är redan utskriven och ska hem idag. Nu blir det hemtjänsten som vi får engagera mer men, mamma är så kritisk till dem och vill inte ha någon hjälp.Jag har pratat med biståndshandläggaren, som även hon tycker detta är fel, men rehab har sjukhuset sagt nej till. Min mor har en tendens att bita ihop och visa sig duktig. Ja nog skulle de behöva ett äldreboende allt. Om debara förstod det.
Maud: Ja jag vet ju hur din kamp är och har varit och 33 år är en mkt lång tid. Jag är trött redan efter så kort tid!
Sandwichförklaring: Det är du som är fyllingen som kläms ihop mellan bröden som är generationen före och efter dej.
Ingela: Aha, då förstår jag.
Usch, ja, det är tufft. Här kom de sjuka föräldrarna mitt i småbarnsåren, men det rullar på hyggligt. Trygghetslarm ersätter inte det man allra helst skulle vilja -att det alltid finns någon där- men det kan göra att man känner sig mindre rädd, i alla fall. Har man ramlat rejält, så är rädslan ofta ens kompis sen... På gott och ont.
Mamman på väg: Trygghetslarm är bra, bara de har det på sig. Inte alltid de har det.
Skicka en kommentar