Eftersom vi numera har en lärarstuderande i familjen har frågan dykt upp: Hur ska en bra lärare vara? Jag har funderat på det ett tag nu. Och jag har kommit fram till att synen på en bra lärare har med åren förändrats.
I grundskolan ville jag att läraren skulle se även mig, som var en blyg och tystlåten flicka. Läraren var bra om han/hon kändes trygg och stabil, höll ordning på klassen utan att skrika (då blev jag rädd). I mellanstadiet hade vi en underbar fröken, lugn och trygg, höjde aldrig rösten men ändå fick hon alla med sig på lektionerna. Hur hon bar sig åt har jag ingen aning om! I sexan möttes vi första dagen av en utskällning, en högröd kvinna skrek att vi var ouppfostrade och bråkiga och hon skulle minsann få ordning på oss. Om hon fick det? Knappast.
I högstadiet ville jag fortfarande att lärarna skulle se mig, som fortfarande var blyg och hade svårt att prata inför klassen. Vissa gjorde det. En av dem var min engelskafröken, hon var avskydd av många på grund av de höga krav hon ställde på oss elever. Nu hade jag lätt för mig när det gällde engelska språket och jag tyckte det var roligt. Kanske därför som min lärare uppmuntrade mig, vilket gjorde att jag blev ännu duktigare. Under sommaren mellan sjuan och åttan läste jag dödsannonsen, min favoritlärare var död. Hon hade dränkt sig i badkaret fick jag senare reda på. Jag sörjde henne oerhört mycket.
Under gymnasiet struntade jag fullständigt i allt vad lärare hette. De var töntar mest hela bunten. Med den inställningen blev det inga "stjärnor i kanten" precis. Tack och lov att KomVux hade uppfunnits och jag, efter några år, kunde bättra på mina betyg. Där fanns mycket kompetenta lärare som åter väckte mitt intresse för studier. Dessa lärare minns jag som mycket respektfulla inför oss elever.
Jag flyttade till Umeå och läste till tandsköterska. Tråkiga föreläsningar inom ämnen som jag egentligen inte var det minsta intresserad av. Minns att jag sov bort många föreläsningar. Minns inte alls vilka lärare jag hade och hur de var. Det säger en del om mitt intresse för yrket som sådant. Det enda som intresserade mig under de åren var praktiken tillsammans med tandläkarpraktikanterna samt studentlivet, med allt vad det kunde innebära.
Jag utbildade mig till sjuksköterska relativt sent i livet ( med början vid 36 år). Föreläsare kom och gick. Vissa var duktiga på att förmedla kunskap, andra inte. Vi hade våra huvudlärare som vi träffade genom hela utbildningen. Det kändes annorlunda att plugga vid en senare tidpunkt i livet. Jag sökte inte längre tryggheten hos läraren, han/hon blev inte en viktig person rent känslomässigt. Jag sökte kunskap och fick den via läraren - punkt.
Jag har gått och går fortfarande fler kurser. Skillnaden nu är att jag läser för att jag har ett stort intresse för ämnesområdet jag läser.
Och hur är då en bra lärare?, var ju frågan.
Jag tror svaret på den frågan förändras utifrån var vi befinner oss i livet och hur motiverade vi är.
Mitt svar just nu är : Kompetent inom sitt område. Har pondus. Är en god pedagog med intressant upplägg på sina lektioner. Är inte kompis med sina elever utan har en viss distans. Är lyhörd. Bra på att själv lyssna. Ödmjuk.
Ungefär så.
Vad tycker du?
31 kommentarer:
När det gäller mina barn tycker jag att det är viktigt både att läraren har goda ämneskunskaper och är bra på att lära ut.
Jag vill också att läraren ska vara en god förebild för hur man ska vara som medmänniska.
Inte som en av dotterns lärare som ständigt talar om för barn att de är korkade.
Även om det är föräldrarnas roll att uppfostra så tror jag inte att man kommer i från att en lärare är en viktig förebild för barn.
Nu har jag ju relativt små barn 9 och 11 år.
När man är vuxen tror jag att förmågan att dela med sig av kunskap och att att ha kunskap är det enda relevanta.
Vid 40 års ålder söker man knappast en förebild för hur man ska vara som vuxen människa hos sin lärare
Maria G: Det där med god förebild är så viktigt när man är barn. Och alla de barn som inte har dessa förebilder hemma, i de fallen blir läraren ännu viktigare. Fast tyvärr finns det 40 åringar som fortfarande söker förebilder och det kan bli en aning påfrestande, både för lärare och andra elever.
Ja, nog har man mött en del lärare i sina dar:-) Vissa har ju satt avtryck, som min svensklärare i gymnasiet som ritade dödskallar på i hans tycke misslyckade uppsatser. Tror inte det skulle kunna passera idag, eller hoppas åtminstone. Sedan hade vi en grekiskalärare på bibelvetenskapen i Uppsala som trodde han skulle skrämma i oss grekiskakunskaperna. Han slog ner som en hök på de minst förberedda och sög sig fast med frågor tills man riktigt ville lämna klassrumet pga den obehagliga stämingen. Han skickades på " charmkurs" gång på gång av universitetet men förändrades bara obetydligt.
Varför vet jag inte men jag kommer mer ihåg de sk skräckexemplaren än de bra lärarna. Klart att de bra lärarna fanns men ingen står ut särkilt klart för mig just nu. Men i Uppsala fanns många lärare med mycket bra ämneskunskaper och en del var också intressanta och roliga föreläsare.
Som äldre student tycker jag det är viktigast att läraren brinner för ämnet, har goda ämneskunskaper och är pedagogisk. Det är även viktigt att lyssna och visa respekt.
Sedan tror jag det är svårare att vara lärare idag. Många lärare vill göra ett bra jobb, men saknar de nödvändiga förutsättningarna genom att det satsas för lite resurser i skolan.
Oj, tror jag får skriva ett blogginlägg om detta på DMH: kom just att tänka på en amerikansk lärarinna jag hade som 15-åring - på internatskolan - som var ung och nyutbildad...märkligt hur intresserad jag var av hennes lektioner!
Jag tror att det är som du säger, i olika skeden av livet behöver man olika saker + kunskap från sin lärare. Svårast är det nog i tonåren då man har så mycket annat i huvudet - och kroppen. :-)
När jag är ute och observerar skolor kan jag se att år 6, 7 och 8 kräver en hel del engagemang och lyhördhet. År 7 verkar mest vilsna, de har ju bytt skola för det mesta och är mitt uppe hormonstormens tidigare fas samtidigt. Ja, år 1 ska vi bara inte tala om - där får man nog gå väldigt försiktigt fram för att inte knäcka självförtroendet.
Självklart måste man vara en god pedagog, vad det är kan man diskutera länge, och man måste ha mycket goda kunskaper i sina ämnen, men utan att faktiskt tycka om eleverna är det nog väääldigt svårt att lyckas.
Ja, råkar man sedan tycka att det är alldeles underbart att se när ljuset tänds i en elevs/människas ögon när något svårt plötsligt uppenbaras begripligt, då är det nog nära bingo!
Intressant ämne du tar upp, Eva.
Vi hade i lågstadiet en fullkomlig skräcködla som skrämde livet ur många av oss .., det fanns klasskamrater som kissade på sig av nervositet inför lektionerna och jag hade ständigt ont i magen.
I mellanstadiet uppenbarade sig Klara Öberg. Hon var egentligen från Estland och hade gift sig med en man hemifrån. Hon blev vår lärare i engelska.
Jag har aldrig någonsin varit med om en lärare som har varit så älskad. Hon var underbart snäll mot oss alla och vi tyckte sååå mycket om henne och engelska var mitt bästa ämne och jag hade kunnat ta ner månen åt den kvinnan!
Och vilken pondus hon ändå hade .., trots att hon aldrig höjde rösten .. och hon var så glad och VARM.
I högstadiet hade vi Carl-Olof i tyska och engelska. Krävande, sträng, men DUKTIG och jag tyckte bra om honom. Rättvis, var hon också.
På Kom Vux i Ystad uppenbarade sig en f.d. mattelärare från Lunds Universitet ., pensionerad . men jobbade väl extra.
Jag var skräckslagen av oro när jag fick höra vad han hade arbetat med ., men ååå, han liksom tog oss i handen och ledde oss ut på djupt vatten bland Svåra Tal som inte lyckades snärja in oss och han sa att .. "men å, vad du kan!" och plötsligt kunde jag.
I gymnasiet hade jag en annan mattelärare som, precis som jämtlandstösen skriver om, slog ner som en hök på den som var svag i matte (läs: undertecknad) och plötsligt befann jag mig i lågstadie-skräcken.
Den läraren skrev jag till kanske tio år senare och berättade precis hur jag kände det och hade känt det .., för nu var det min yngsta dotters tur att ha honom och allt upprepades om igen.
Jämtlandstösen: Kalla kårar får jag när jag läser om din grekiskalärare, får mig att tänka på Stig Järrel i den där Bergmanfilmen. Kompetenta lärare som kan sin sak och är duktiga pedagoger är guld värda. Tänk för mig är det de lärare som jag tyckte om som jag minns bäst.
Samuel: Du är rolig du, förnekar dig aldrig :-) Ser fram emot ett blogginlägg!
Amber: Det sista stycket du skriver om, att man ser ljuset tändas i en elev/människas ögon - det tycker jag är en god pedagog! Mycket bra beskrivet. Ja högstadiet och gymn, är en svår tid, det har jag arfarenhet av. Kan inte vara lätt att vara lärare i de stadierna.
Elisabet: Ja tänk så olika det kan vara. Och jag undrar också över hur det kommer sig att en del lärare blir så älskade utan att bli arga eller behöva höja rösten det minsta, lugnet finns antagligen inom dem vilket sprider sig till eleverna. Och att försöka sätta skräcken i ens lever är ingen god pedagogik, de lärarna har valt fel yrke tycker jag. Fick du något svar från läraren du skrev till?
Oj, det var långa svar. Och jag som är mitt uppe i det jobbet, har inte en aning... För jag har blivit bedömd både som satkärring och som väldens bästa... och gjort så gott jag kan hela tiden.
Eva: nej, jag fick aldrig något svar.
Efteråt fick jag ångest och nästan ångrade mig .. tänkte att han säkert inte hade MENAT att vara elak ., kanske var det bara hans sätt, men ändå .., det ska inte behöva vara på det viset att man mår illa före en lektion.
Bloggblad: Kanske svårt när man är mitt upp i. Men hur vill/ville du själv att en bra lärare ska vara?
Elisabet: Jag tyckte du gjorde rätt som skrev till honom.
Intressant att läsa, både inlägg och kommentarer.
Jag tycker att det där du skriver på slutet passar ganska bra ifall man arbetar med äldre elever eller vuxna. Funderar lite på det där med att hålla distansen?
Handlar det om yngre barn så är den delen av jobbet som handlar om omsorg mycket större. Det är nästan inte samma yrke.
Ingela: Nej jag förstår att det ser annorlunda ut utifrån ålder på elev. Hur ser du på detta med distansen (du som är i branschen)?
eva: du frågade om adressen ...
elisabet_nilsson@yahoo.se
Ha, ha: gjorde jag något fel...?!
Samuel: Inte det minsta men jag har ju förstått att du ibland blir "glad" över att möta vackra damer. Så även i detta fall verkar det som:-)
En bra lärare är så många saker, men vad jag kommer att tänka på just nu är att läraren måste veta mer än eleverna om ämnet de undervisar i.
När jag pluggade IT på kvällarna för några år sedan så var det brist på lärare. Istället för att ställa in kursen lät de lärare från andra ämnen hoppa in och försöka så gott det kunde. Det var verkligen frustrerande att ha någon stå där och låtsas lära ut något de inte fattade själva.
Precis samma sak, fast omvänt, hände mig när jag var mycket ung och lärarvickade. Jag minns hur irriterade KomVux-eleverna blev på mig och avsade mig genast uppdraget. Sedan lärde jag mig att aldrig gå med på att försöka undervisa i ett ämne jag var osäker på.
Matilda: Så sant. Eleverna är ju där för att lära och då vill man ha en lärare som är kompetent inom sitt ämne. Ibland tänker jag på det när jag hör att ungdomar som nyss tagit studenten är in och jobbar som lärarvik på t ex en högstadieskola, inte helt lätt kan jag tänka mig.
eva: kan du maila mig din adress? mailadressen, alltså. Ja, den får jag ju på köpet ..-)
Elisabet: Done
En god pedagog, pondus, humor och medkänsla. Han/hon ska kunna locka fram de blyga eleverna också, och inte bara se till dom som håller sig "framme".
Jag har också, precis som du, haft många dåliga lärare under min skoltid på 70 och 80-talen. men även dom som har varit bra. När jag tänker efter så var dom lärare som var bra just väldigt humoristiska med enorm pondus.
Nu går karolina i 7:an och som jag minns det var åk 7, 8 o 9 de värsta skolåren. jag är superuppmärksam på hur K upplever sina dagar och sina lärare just nu. So far, so good!
Mkt intressant blogginlägg, Eva.
Annika: Tack! Ja pondus är en viktig egenskap tror jag. En säkerhet och en utstrålning som inger trovärdighet. Ja visst var högstadiet en plåga? Tror det var den värsta tiden i mitt liv. Måste vara tufft att vara högstadielärare, antar att många elever är förvirrade i den åldern.Ja som förälder är det bra att kunna stötta och känna in när det inte verkar bra. Jag har själv tre barn som jag har följt genom alla deras studieår.
Det är en något som jag frågar mig varje dag numera, Hur är en bra lärare? :) Kram
Sara: Ja men nu fick du lite uppslag här. Bra va? Kram!
Jag tycker inte att det är så viktigt med distans. För mej fungerar det bra att ha en ganska personlig relation med barnen.
Särskilt när barn ska hantera insikten att det finns svårigheter och brister som gör det svårt att lära är det skönt att kunna ha en varm relation som grund.
Det är mest när man ska "tampas" med barn som är krävande på andra sätt som man behöver ha en proffessionell distans så att man inte kommer i konfliktsituationer som liknar barn-föräldrakonflikter.
Kunnig och engagerad, både i ämnet och eleverna.
Ingela: En varm relation tror jag många barn behöver. Men vad svårt det måste vara att distansera sig till de mer krävande barnen. Kanske där det kan bli problem för vissa lärare, som har svårt att se sitt eget beteende (barn-förälder)?
Bloggblad: Låter som bra och viktiga egenskaper tycker jag.
Nu är det dock gjort - och tack för att du inspirerade mig!
:-)
Samuel: Kul! Nu måste jag genast hälsa på hos dig.
En bra lärare...har jag alltid velat vara. Bara det att det är lätt räknade minuter under veckan man ÄR lärare. Tiden går mest åt till att vara psykoterapeut, plastmamma, sekreterare, vaktmästare, kurator, storasyster, bollplank (ska jag köpa nya jeans nu eller genast?), springschas, låssmed, bank, sjuksyster, massör, Fröken Ur och sist men inte minst klagomur.
Däremellan jobbar jag mest med dokumentation och protokollförning. Nåt annat du undrar över?
Puss o kram från Fröken Eva.
Intessant fråga!
Jag tycker det är mycket som hör till att VARA en BRA lärare. Precis som någon tidigare skrev: att kunna se ALLA sin elever och uppmuntra alla så de vågar prata, redovisa och vara den person de är. Att ha ett varmt klimat i klassrummet som tillåter att man får göra fel och misslyckas, att man får en andra chans. Att man inte har "förutfattade" meningar om en elev innan den får bevisa vad den kan och är. Att man kan skratta tillsammans, våga visa känslor, våga berätta etc...
Ja det ÄR mycket med detta :)
Kram från fröken Eva (nr 2)
Eva 1: Just p g a allt du beskriver tror jag du är en JÄTTEBRA lärare, Så det så:-)!
Eva 2: Välkommen hit. Just detta att se alla måste vara mkt svårt stundvis, men så viktigt.
Skicka en kommentar