Efter 150 avverkade mil på tre dagar är vi tillbaka i Jämtland. Dottern är på plats och verkar trivas så här långt. Hennes rum blev riktigt mysigt och husgeråden är inköpta. Tack och lov att vår äldsta är här hemma nu under två veckor, annars hade det varit så tomt att komma hem.
Nu måste jag ta tag i mitt eget liv. Beslut ska tas och jag velar än hit och än dit.
Vardagen väntar.
5 kommentarer:
Jag känner igen känslan...för 7-8 år sedan körde vi upp yngsta dotterns pinaler till Umeå. Drygt 100 mil...
När hon och pojkvännen stod och vinkade när vi for hem igen...ja, det sög i hjärtat.
Men samtidigt livets gång och man måste som du säger ta tag i sitt eget liv.
Det blir bra, vilket beslut du än tar.
Lycka till!
Kram
Marskatten: Ja det är en sorg just nu men det är just som du säger, livets gång. Och nu måste jag ta tag i mitt eget liv och göra något bra av det. Tack snälla du!
Välkommen tillbaka till Jämtland, känslan att bo långt från sina barn sitter alltid som en tagg i hjärtat...ändå var det jag som tog beslutet att flytta (mest för jobbet skull)tur är att det bara är 18 mil till mellansonen.
40 mil till den äldste och den yngste känns ibland oändligt långt.
Kram
En stor kram får du av mig.
*kraaaaam*
Ullamona: Tack ska du ha! Ja visst kan det kännas jobbigt när barnen är långt borta samtidigt roligt att få nya städer att besöka:-).
Ellis: Tack snälla du!!
Skicka en kommentar