Jag ser programmet "Cityfolk" från Sundsvall. Människor som kämpar med sitt. Som har drömmar och mål. Mest berör den utvecklingsstörda kvinnan som är nöjd med att ha mamma och syskon. "Inte behöver jag någon karl som jag ska tvätta rostiga kalsonger åt, nej det kan dom göra själv." Hon är med i en teatergrupp som ska sätta upp "den inbillne sjuke". Fast lite långtråkigt tycker hon det kan kännas att sitta ensam i lägenheten.
Och just precis så känner jag också just nu. Ensam i lägenheten. Tyst och tomt. Maken i stugan och vår yngsta någonstans ute i världen, förhoppningsvis på Island, där hon borde ha landat för någon timme sen.
Jag börjar förstå detta med att det kan kännas tungt när barnen lämnar boet. Nu är det vår sista som ger sig ut i världen. Barn- och ungdomsåren försvann så snabbt. Och just ikväll saknar jag dem så oerhört mycket. Barnskratt. Tonårsfniss. Barnskrik. Tonårsvrål. Skohögar i hallen. Musik från varje rum. Leksaker var man än gick. Teateruppvisningar i vardagsrummet. Skolavslutningar. Sommarlov. Midsommarstång.
Allt kommer mig till minnes ikväll,
då det enda som hörs är grannen som spikar i väggen.
Och på hallgolvet står endast mina två par skor.
12 kommentarer:
Eva, det är en process som man går igenom, inte helt bekvämt alla gånger! Men sen,när man vant sig (och det går ganska fort!) känns det för det mesta ganska skönt, framförallt när man vet att huset ser likadant ut när man kommer hem som när man gick!
Man upptäcker frihet, lugnet och ron.
Och ensamheten, som kommer över en, med jämna mellanrum.
Men, så är det bara.
Att vara mamma.
Marskatten: Ja jag minns ju hur det var ifjol. Allt blev så tyst och tomt när hon åkte. Sen kom man in i det livet så småningom. Men just så här första kvällen känns det tungt. Och du har så rätt, så är det att vara mamma. Var sak har sin tid.
*antecknar*: lämna kvar alla skorna på verandan när ungarna flyttar.
Jag har kommit på att det där ständiga "sova över än här än där" och knappt vara hemma - det är nån sorts inskolning för föräldrarna i att de ska flytta.
Precis som vi skolade in dem efter föräldrapenningtiden.
Det blir svårare med tvåan/sisten. För han är ständigt hemma.
Mitt yngsta hjärtegull lovade att ringa ikväll. Jag väntade och väntade, men nej. Men jag vet hur glömsk han är så i morgon ringer jag :)
Och visst känns det mest när sisten flyttar ut...
Cecilia: Ja så kanske det är, man får känna hur det kan kännas. Men sen blir det ju så definitivt. Och visst är det svårt när den sista lämnar skutan. Då är det som klart med just den delen av livet..
Madicken: Ja de har ju sina liv och väl är det. Men ibland kan ett modershjärta oroas över dem. Ja när den sista drar iväg då blir det definitivt. Då inleds en ny fas.
När sonen, som inte har bott hos mig sedan skilsmässan för fem år sedan och det senaste året bara någon minuts väg från sin mamma sm är jag .., när han ringde och berättade att han hade kommit in på polisskolan ... då satt jag på en strand i Halland och tittade ut över havet.
Han var så innerligt, sprudlande glad över beskedet, förstås.
Och jag sa att "men åååå, så underbart för dig ...!" och jag menade det verkligen.
Men när jag vek igen mobilen .., då slog jag händerna för ansiktet och grät för mig själv.
Den siste som lämnar boet som inte har varit ett Riktigt Bo på sluttampen.
Så vemodigt det kändes.
Hehe...här är det nästan tvärtom. Vi har en hemmaboende (egentiligen två fast den ena är ju borta och jobbar hela sommaren) och vet du...ibland har jag lust att sätta storfoten i baken på honom så han kommer härifrån någon gång. Fast det vet väl jag att jag kommer att sakna även honom när den dagen kommer :O)
Men Eva- du har trots allt någon du delar ditt liv med.
Och barnen finns alltid även efter att de flyttat hemifrån:)
Men lever man ensam som jag,händer det att det emellanåt känns trist att inte spontant kunna dela upplevelser, böcker, filmer etc med någon som man även delar livet med.
Då är man glad över syskon och vänner. Och extra glad när även de har tid för umgänge eller lite telefonprat.
Elisabet: Ja jag minns hur du beskrev din känsla just då och jag kan förstå dig. Vemodskänslan finns även hos mig just nu.
Gunnel: Ja så kan det ju också vara. Men du ska se att det blir tomt när han flyttar.
Inkan: Ja det är ju en otrolig trygghet, att ha någon att dela sina tankar med. Så på den fronten har jag det bra. Fast just nu bor han i stugan och jag i stan så kvällarna känns lite ensamma. Fast det är nära om jag vill umgås. Och jag vet ju att de finns kvar. Bara vemodskänslan som infann sig just då när hon reste.
Haha samma här Eva. Mannen i stugan och jag hemma. Fast jag tycker det är skönt att vara själv ibland. Ringde förresten min "lilla Gris" i går kväll och visst, han hade ju bara glömt :)
men vet du mamma? jag satt också och tittade på det där programmet Cityfolk från Sundsvall. och jag såg också på den utvecklingsstörda tanten och hennes teatergrupp. och jag vet inte vad det säger om mitt hem, men jag fick just då en sån hemlängtan så jag höll på att gå under. ville inte längre sitta ensam i min lägenhet åttio mil bort utan sitta bredvid dig i TV-soffan. satt och tänkte på hur vi hade skrattat ömsint med värme åt de där utvecklingsstörda och deras teater ihop.
bara för att barnen flyttar betyder det inte att de inte har hemlängtan ibland. och bara för att de har skapat sig en tillvaro någon annanstans, med vänner att gå över till när de känner för det, betyder det inte att det inte är just deras mamma och ingen annan som de vill ska sitta bredvid dem i tv-soffan ibland.
Den äldsta: Och nu faller en tår ifrån mammakinden. Kram till dig min äldsta!
Skicka en kommentar