För den som tycker att det är boring att vistas ute i en stuga vid skogsbrynet, borde få uppleva dramatiken vi har upplevt de senaste dagarna. Det som jag trodde var möss i taket ovanför min säng visade sig vara ekorrungar. Det nät vi satt upp under taket, som skydd mot inkräktare, blev istället till ett hinder för dem att ta sig ut i det fria. Deras mamma hade hittat en annan väg in i yttertaket och just ovanför min säng, mellan ytter- och innertak, fött sina ungar.
I torsdags upptäckte jag dem, sittande på nätet uppe vid taknocken. Jag räknade till fem stycken.
Nätet togs bort men då uppstod nästa problem, ungarna var vingliga och hade svårt att klättra ner.
Flygande ekorre. Som klarade fallet utan större problem.
Vad de mer inte kunde vara att simma. Och tyvärr lyckades de, en efter en, att ramla ner i vattentunnan. Två upptäckte vi i tid och räddade från drunkningsdöden. Två hittade jag ligga flytande på vattenytan utan hopp om livet.
Den femte lille krabaten blev snabbt en hejare på att klättra efter väggen. Han bodde kvar där uppe vid takåsen. Alldeles ensam i världen. Mamma ekorre hade lämnat sina ungar. Två av syskonen var utburna till skogen strax bredvid. De två andra hade mött sitt öde i vattentunnan.
Vi började bli kompisar ekorrungen och jag. Jag kollade läget flera gånger om dagen. Om han satt på nocken eller låg ovanför min säng och vilade. Ibland kom han fram och hälsade på oss.
Han var så otroligt söt. Jag bestämde mig för att det var en han och döpte honom till Svante.
Lite orolig var jag för vattentunnan. Ungefär som Alfons pappa förmanade om sågen gjorde jag likadant med Svante:
Akta dig för vattentunnan!
Men han var en duktig klättrare som klättrade upp och ner i tunnan.
Igår eftermiddag blev det med ens tyst. Inte ett ljud hördes från Svante. Jag hade varit inomhus en timme och just då hade även han ramlat ner i tunnan.
Och visst borde vi ha lagt ett nät över tunnan för att rädda dem. Det är lätt att vara efterklok. Men hade de inte mött drunkningsdöden hade de antagligen mött döden i form av till exempel en uggla. Två av dem klarade sig från vår tunna. Kanske lever de fortfarande, kanske inte.
Och jag som klagat över oljudet ovanför min säng tyckte att det med ens blev så tyst och tomt. Samtidigt inser jag att ekorrar inte ska bo i hus. Och till nästa år hoppas jag att mamma ekorre väljer ett annat ställe att föda sina ungar på.
16 kommentarer:
Synd att jag inte hann tipsa om att lägga en bit av en planka i tunnan... det gjorde min far för att hindra småfåglar från att drunkna. Plankan tog de sig alltid upp på.
Vilken dramatik! Jag har missat dig ett tag eftersom du inte pingat på ett par veckor... *grymtar menande*
Bloggblad: Aj då. Ja vi tänkte på att kanske lägga över tunnan med något men hann inte. Nu har jag pingat.
Välkommen tillbaka, hoppas du har fått ladda dina batterier.
Det var en söt betraktelse du ger oss, men så sorgligt att lille Svante inte klarade sig!
Men trevliga bilder du lyckades ta i alla fall, den där Svante sitter vid tunnan är ju för gullig.
...och det som började så bra: nu blev det deppigt istället...!
Men det är som du skriver att naturen har sin gång, med eller utan oss människor.
Vilket drama, stackars små korrar...
Nej men Eva ...., åååå, ni måste göra som Bloggblad säger ...;-(
Jag får ÅNGEST när jag läser dina rader.., stackars små ekorrbarnen ... buuuuuu!
Ska tipsa Emil och Emma att läsa om detta dramatiska äventyr. Trots allt.
;-)
Marskatten: Ja det har varit vilsamma dagar. Och jag hade börjat gilla Svante, trots att han störde mig med sitt gnagande i väggen.
Samuel: Ja det blev så sorgligt. Och tomt. Svårt det där, att få ut dem ur huset men ändå ha dem kvar levande. Många hot finns där ute för de små liven.
Madicken: Ja det var ett drama, som tyvärr inte slutade helt lyckligt.
Elisabet: Ja men nu är de ju borta!! Tyvärr. Fast de i skogen vet jag ju inte hur de mår, om de lever eller ej.
Jag får ont i magen när jag läser dina rader. De små krakarna vad hade dom i tunnan att göra? Naturen är hård många gånger. Visst är dom då för söta de små liven..men sina små pliriga ögon. Dom är oftast väldig uppfinningsrika...iallafall vad det gäller att få tag i mat.
Förresten undrade du vad en kylduk är.
Jo det är en trasa som man blöter ner rätt rejält och kramar sen ur så den är så där lite slattervåt. Den levereras med en behållare som man lägger den i (våt) och lägger i kylen eller frysen. Sen när man är på utflykt lägger man den i kylväskan. Sen kan man lägga den över ryggen på hundarna, eller bara på marken så dom kan ligga på den, eller bara svalka av tassarna med den.
Sen är den visst även väldigt bra att torka regnvåta pälsar med och även att torka smutsiga tassar med...det har jag inte testat än eftersom vi har det vädret vi har.
Sen kom jag på att en sådan duk måste vara bra även för oss tvåbenta när det är varmt. ATt lägga den på huvudet och det kan man ju även göra om man har ont i huvudet. Jag tror jag kommer att använda dom till både det ena och det andra.
Ekorrorar på vinden...INTE så kul även om ungarna säkert är söta. Synd att två drunknade i vattentunnan. Ett nät över tunnan skulle kanske vara bra också?
Jag är glad, äntligen kan jag surfa runt bland mina favvisbloggar igen efter att ha varit utan mitt bredband i nära en vecka...
Ja det är hårt att vara människa bredvid den hårda verkligheten att vara ekorr-/fågelmamma. (se min blogg)
Gunnel: Ja det var just den uppfinningsrikedomen jag började känna rädsla inför. Att de skulle leta sig in i stugan. Tror inte jag skulle vilja ha något ekorrbesök inomhus. Det räckte med innertaket! Låter fiffigt med en kylduk. En sån hade jag behövt förra veckan. Nu behövs det sa´nnerligen inte.
Annika: Välkommen tillbaka till cybervärlden! Ja nu är de ju borta allihop så nu är det för sent med nät.
Cecilia: Ja visst är det?!
Sorgligt med ekorrarna men det är ju så det är i den darwinistiska världen, starkast överlever...
Vonkis: Så sant.
Åh, jag upplevde något liknande för många år sedan. Jag kom upp till vår sommarstuga ensam på våren (jag bodde i Sthlm då). Jag hörde mystiska ljud på vinden och kunde inte förstå vad det var...
Plötsligt får jag se hur en ekorrhona bär ner sina små ungar i munnen - en efter en - nerför ytterväggen. Hon tyckte inte om att jag störde "hennes" bostadsrevir på vinden, så nu tog hon abrupt bort sina ungar! Det såg farligt ut, men allt gick bra. Tror jag... Var hon tog vägen med sina ungar vet jag inte. Men jag hoppas att de slapp undan vattentunnan!
Smulan: Jag ösnkar att "min" ekorrmamma hade gjort som din. Då hade jag sluppit haft ångest för drunkningsdöden som "mina" ungar mötte.
Skicka en kommentar