onsdag, maj 07, 2008

Telefonsamtalet i morse skapade funderingar i mig. Klassamhälle och normer. Kan vi överhuvudtaget prata om klassamhälle längre? Ja det kan vi men jag tror att begreppen är mer luddiga i dagens samhälle, flyter mer in i varandra.

Nu var det inte klassamhället i sig som drog igång min hjärna, det var mer hur och om normer och värderingar förändras när vår "livsgrund" förändras. När vi väljer att göra en resa från en miljö till en annan. Samtalet rörde frågor kring att växa upp i en ickeakademisk miljö, för att sedan välja den akademiska miljön. Hur det kan kännas. Att, utifrån sitt ursprung, känna sig i underläge och hela tiden måste bevisa att man duger. Att lära sig nya koder när det gäller livsstil, tänkesätt, värderingar m.m. Samtidigt inte tappa sitt ursprung, den miljö som format en. En ständig kamp mellan att upprätthålla en värdighet, en människa som duger i sitt nya sammanhang, samtidigt inte glömma sina rötter.

Den franske sociologen Pierre Bordieu har skapat uttrycket Habitus: ett norm- och värdesystem som kan förändras utifrån hur vi väljer att leva våra liv. Han talar om: sociala, kulturella och ekonomiska kapital.

Om jag till exempel börjar studera, får nya vänner, lär mig ett "nytt" språk, vistas i nya miljöer och sammanhang kommer jag att förändras som människa. Har jag inte de "rätta" koderna innan, får jag antagligen arbeta mer än de som redan är bekant med dem. I detta arbete kan följden bli att man, till viss del, börjar förneka sin prägling - sitt arv. Här talar Bordieu om klasskaraktär. Något som vi aldrig kan "göra oss av med".

Jag känner människor som, allt sedan de flyttat och bytt miljö, har skämts över sitt ursprung. Som senare i livet har mått fruktansvärt dåligt då de har känt en stor tomhet. De har gjort en resa från att vara "ingen" till att ha blivit "betydelsefulla" samhällsmedborgare med status. Ändå finns tomheten inom dem. Varför? Kanske för att grunden har vacklat hela tiden. Kanske för att man genom hela livet levt på en inre förnekelse av sig själv.

Jag tror på människors utveckling, att vi ska göra det vi vill och vet att vi kan genomföra. Jag tror även att vi kan göra våra "klassresor". Men, jag tror inte på att osynliggöra varifrån vi startade. Jag tror heller inte på att försöka efterlikna andra.

Vi kan förändra mycket men vi kan inte byta ut vårat ursprung. Det är en del av oss. Kanske till och med en tillgång.

Som Rasha Tamim skriver:

Men för mig var det en styrka

att förbli en svart fågel

bland alla vita svanar

och lära andra

att leva med det främmande.

14 kommentarer:

Panter sa...

Intressant läsning.

-Hur, vad eller vem mäter att man är ingen eller betydelsefull? blir min allra första tanke.

Att känna att man inte vill visa sitt ursprung måste var en fruktansvärd känsla...

Gunnel sa...

Jag skulle aldrig kunna välja bort mitt ursprung. Att göra det är ju att låtsas resten av livet.
"Vi är dom vi vurta" sa min kamrats pappa en gång i tiden...och det stämmer väldans bra

Evas blogg sa...

Panter: Det mäter man själv och jag tror det är fler än en som gör det.

Gunnel: Jag tror att det kan vara svårt ibland. Om man haft det jobbigt under uppväxten och sen hittar nya vägar att gå, då kan det kännas befriande att slippa se det som en gång varit. Men, dåtiden hinner alltid ikapp en, förr eller senare.

Panter sa...

Och vad mäter man i förhållande till?

Jag tror att jag förstår vad du menar.

Det är nog så att jag lite envist inte vill att vi ska mäta oss, att vi ska kunna se och acceptera vårt eget värde som det är, inte som mer eller mindre i förhållande till någon annan eller annat.

Evas blogg sa...

Panter: Och jag förstår vad/hur du menar. Ja tänk om det vore så, att vi accepterade oss själva. Och det gör vi i viss mån men ibland tror jag vi, omedvetet eller medvetet jämför oss med andra. Och framförallt, vi mäter oss utifrån rådande samhällsklimat.

Anonym sa...

Fint skrivet. Men (!) det låter lite som att du menar att alla som kommer från arbetarklassen (däribland jag själv) är rätt korkade och måste jobba ihjäl sig för att klara högskole- och universitetsstudier, samt att alla som kommer från den så kallade högre klassen är något slags övermänniskor som bara glider fram och klarar allting utan problem.

Kanske är det bara jag som uppfattar din text så, men det är likväl min uppfattning.

Evas blogg sa...

Anonym: Din uppfattning är din och den kan jag inte ändra på. Men, det var definitivt inte så jag menade. Jag är själv från arbetarklass och ser mig inte som korkad. Jag ser heller inte medelklassen som några övermänniskor. Vad jag menade med mitt inlägg var (utifrån ett samtal jag hade med en person från arb.klass som har kommit långt i sin akademiska karriär) att i den akademiska världen finns många människor som kommer från familjer där man har ekonomiska möjligheter att resa, bekosta sina barns utbildningar....M a o har umgåtts i miljöer där pengar aldrig varit ett problem.....Då tror jag det kan kännas (inte måste kännas) jobbigt om man kommer från en miljö där avsaknaden av allt jag nyss nämnde finns med. Det kan (jag säger inte det måste) bli en "resa" inom en själv. En frustration och ett behov av att bevisa för sig själv att man duger. I detta kan (inte måste) det bli så att man "tappar bort" sig själv och förnekar eller förringar det ursprung man kommer ifrån. Så det handlar inte om intelligens då jag tror att de flesta, oavsett miljö kan nå nästan hur långt som helst när det gäller att studier. Hoppas mitt svar tydliggjorde inlägget på ett mer positivt sätt.

Bloggblad sa...

Jag har gjort en sån resa - och det tog många år innan jag förlikade mig med mitt "första liv" och förstod hur mycket det påverkade mig.

Men det är ingen skillnad på kvaliteten i de olika klasser jag upplevt - bara så annorlunda liv och tänkesätt.

Evas blogg sa...

Bloggblad: Nej kvaliteten kan inte heller jag se som någon skillnad. Utan, som du säger, andra tankesätt, bl a. Jag har också gjort en resa men inte på alla plan, ekonomiskt tror jag det fortfarande är status quo. Däremot det sociala och kulturella "kapitalet" ser annorlunda ut idag. Precis som du försökte jag förtränga mitt ursprung, en slags skamkänsla. Först på senare år har jag jobbat mig fram till en försoning, som känns så befriande. Lite av det jag ville förmedla i inlägget.

Elisabet sa...

Tänk, så olika man uppleva samma text! Inte det minsta kände jag det "anonym" skrev om!

Och dina tankar är hur intressanta som helst. Min pappa växte upp otroligt fattigt och blev tidigt föräldralös. Hamnade hos sin farbror och faster och hade det nog inte så bra.

Kusinen, som var fosterbarn i samma familj, behandlades bättre. Fick fläsk i sina paltar, som x-märktes så han skulle få rätt palt.

Nog märkte jag känslan av Revansch, när kusinen en gång besökte pappa och sa ..."men ååå, så fint du har fått det Ivar!"

Pappa hade då via Hermods och annat läst vidare från 6-årig folkskola och kom att få det bra.
Inte nåt våldsamt, men i jämförelse med sin uppväxt.

På hans 60-årsdag stod en skara män i vårt vardagsrum, samlade i ring runt pappa. Det var skogshuggarna, för vilka pappa var bas.

En av dem höll tal och sa att "du har alltid varit så rättvis Ivar ..., du känns som en av oss!"

Jag stod gömd bakom köksdörren och kikade i dörrspringan.

På pappas kinder rann en ström av tårar.

Efteråt sa han att ..."det var det bästa av allt på födelsedagen .., erkännandet från huggarna .., dom som hade samma ursprung som han själv."

Evas blogg sa...

Elisabet: Tack! För att du delade med dig. Och det är kanske lite så jag tänkte. Att man sin "resa" till trots utstrålar en slags trygghet, att man vet vem man är - från grunden. Sånt känns hos andra.

Bloggblad sa...

Man tolkar tydligen saker och ting som man läser i bloggar m.m. väldigt olika - läser in olika saker som har med ens eget ursprung att göra.
Att växa upp som ganska fattig i en starkt frikyrlig miljö, utan saker och egna möbler pga flyttning, och i enbart "fådda" kläder, är kanske väldigt annorlunda mot att tillhöra en "vanlig" arbetarklass - jag har som vuxen ingen tillhörighet i någon klass alls. Att vi hade det knapert har inte stört mig alls - det var mer det udda som var svårt.

Bloggblad sa...

Javisst ja - glömde det jag skulle skriva.... jag har svarat dig hos Blyger!

Evas blogg sa...

Bloggblad: Ja det är intressant att se hur olika vi människor reagerar.