Vissa dagar..

...är som varma omslag. Så där så man känner värmen sprida sig i kroppen och man blir avslappnad och nöjd. Idag har det varit en sån dag. Hela dagen. Det vackra vädret gör sitt. Jag vaknade pigg och förväntansfull, till vad vet jag inte. Kanske bara en glad förväntan över dagen. Klockan nio i morse ringde en av mina kollegor i gallerian och bjöd in till morgonfika på ett kondis i närheten. Härlig stund med mycket skratt. Morgonpromenad med kameran. Jag sökte vårtecken och fann flera stycken. Bland annat ljuset, det starka och genomträngande. Solglasögon - ett måste. Dagen gick därefter i fågelholksmålandets tecken. Sämre saker kan man göra en solig onsdag, säkert bättre också, som att följa med dottern till stugan och njuta av den soliga dagen. Men jag avstod.

Kvällen bjöd på något som jag väntat på länge i vår församling: en mässa i delaktighetens tecken. Och tänk så fint det blev! Vi faddrar träffades tillsammans med våra konfirmander en timme innan mässan. På en halvtimme hade vi, indelad i smågrupper, planerat hela mässan. Några bakade nattvardsbrödet, några planerade i kyrkorummet, andra fixade med brödförsäljning och jag, en annan fadder och fyra konfirmander skrev förbönen. Det är en utmaning att arbeta med konfirmander men så roligt när det blir bra. De två grabbarna ville absolut inte vara med och be, en av dem hade ingenting att säga heller. Jag undrade om det inte fanns något han kände skulle vara med i bönen. Efter en stunds tvekan svarade han: Jo Gud. Bra! Då kan du inleda med Gud. Aldrig! Jag säger inte ett ord! Hur det hela slutade? Alla fyra konfirmander bad högt och tydligt vid mässan, i mikrofonen och killen som inte ville vara med inledde med ett högt: Gud.

Allting går, bara man möter på ett ödmjukt sätt. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tog emot brödet av en 15-årig flicka, som med fast blick såg mig i ögonen.

Jag hoppas och tror att alla var lika nöjda som jag efter den här kvällen. För alla är vi vår församling,

ingen mer eller mindre.