Många stjärnor på vår himmel

Tisdag kväll i ett litet Jämtländskt samhälle. Kulturkväll i kyrksalen. Vi anländer dit en stund innan och blir väl emottagna. "Ni som är kvällens stjärnor måste få lite kaffe först", säger en av damerna som har fullt upp med att duka och göra smörgåsar. Jag känner mig inte direkt som någon stjärna men blir inutivarm över hennes omtanke.

Salen fylls av människor i varierande åldrar. Kvällens band kommer. Tre "mogna" män som ska spela vid kaffepausen. När klockan är sju är salen fullsatt. Då infinner sig nervositeten. "Andas lugnt", får jag säga till mig själv flera gånger och det hjälper. När det är min tur att tala är nervositeten borta och jag kan lugnt läsa mina dikter och berätta om mitt skrivande.

Det känns som om vi i vår grupp gör ett jättebra jobb. Människor skrattar, nickar igenkännande, blir berörda. Precis som det ska vara under en kväll som denna. Då har våra skrivna ord blivit till en känsla hos någon annan. Är det inte just det vi vill med vårat skrivande? Jag tror det.

Efter programmet signerar vi böcker och tar betalt. Många tackar oss för en givande kväll och vi tackar tillbaka. Utan en fin, engagerad publik skulle aldrig kvällen blivit så bra som den blev. Damerna i köket plockar undan, fortfarande lika glada och vänliga. Utan dem hade det inte heller blivit så bra som det blev, deras vänlighet smittade av sig till oss alla. Och deras hembakade tunnbröd var gudomligt gott!

På hemväg, i basätet av en gammal Volvo, tänkte jag på hur viktiga alla är för att det ska bli bra. Det är inte bara de sk "stjärnorna" som strålar. Vi är alla en länk av stjärnor och tillsammans kan vi göra en tisdag kväll så trevlig.

Så tänker jag, när vi åker hem på de hala Jämtlandsvägarna,

en mörk kväll i april.