onsdag, april 02, 2008

Jag känner en människa som, för mig, är en god kristen sådan. Han besöker aldrig kyrkan. Tror inte på Jesus, annat än som en människa, vilken som helst. Han tycker att Gamla testamentet kan vara spännande, enbart för de maffiga berättelserna han lärde sig som barn. Nya testamentet förkastar han helt.
Men, han har en genuin tro på människan. Alla människor. Han ser de utsatta i samhället, fjäskar inte för "överheten". Ingen är bättre än någon annan.

Det är min man jag har i åtanke.

Och jag tänker på Olle Carlssons ord i "Kristendom för ateister":

Kristendom handlar om människosyn. Samarierns tro var äkta, för han drevs att det som är så oändligt mycket viktigare än att ha rätt trosbekännelse, nämligen barmhärtiget. Budskapet är glasklart - om vi är barmhärtiga, om vi utvecklar vår medkänsla för andra, så har vi en äkta tro.

Det spelar ingen roll hur goda kunskaper vi har inom det teologiska området om inte medkänsla finns. Medkänsla i alla sammanhang, inte bara i den "trygga" klick som den kyrkliga gemenskapen kan innebära. Det är "ute på golvet" som vår tro på människan prövas.

Och det är inte alltid så lätt. Oavsett om vi bekänner oss till den kristna tron eller ej.

13 kommentarer:

Det Mörka Hotet sa...

Avseende medkänsla ser jag tyvärr en diskrepans i kyrkans historia - där Bibeln genom Nya Testamentet talar om förlåtandets gåva men där alltför många präster och pastorer talat om skärselden och underlåtelse, utan kärlek.

Visst, till stora delar är det historiska händelser men än i dag fins det människor som lider av vad dessa präster och pastorer gjort dem.

Att tala om förlåtelse och därigenom få fräslning, är inte enbart ord - utan även ett sätt att förhålla sig gentemot sin omvärld. Som du själv skriver.

Elisabet. sa...

Är inte förmågan till empati den allra, allra viktigaste egenskapen hos oss människor?

Anonym sa...

I det sammanhanget kan jag rekommendera CS Lewis roliga och tänkvärda "Kristens omvägar" - den handlar precis om hur långt man kan komma med sin mänsklighet och sitt goda samvete. ganska långt, faktiskt:)

Anonym sa...

Jag var tvungen att läsa lite om "Kristendom för ateister" på AdLibris...det verkar vara en bok som har mycket att ge.

Anonym sa...

Att försöka förstå andra människors tankar, se dem, lyssna och dela med sig av sina egna funderingar, utan pekpinnar eller skärseld och underlåtelse som "Det mörka hotet" nämner, tycker jag känns riktigt.

Jag känner igen en del präster som talar om straff, synd och skuld, men de är tack och lov ett utdöende släkte.

Kan man med gott samvete säga att man verlkigen gjort sitt bästa för sina medmänniskor har man kommit hyfsat långt.

Jag märker en tydlig förändring i dina inlägg de senaste åren, du har djupare insikt och tankar kring mänskliga förhållningssätt.
Kram!

Evas blogg sa...

DMH: Håller med om att många har en straffande Gud i minne, beroende på vad präster och pastorer har predikat för dem. Tyvärr är det även många icketroende som tror att det fortfarande är vanligt med dessa domedagsord, kanske det finns kanske mer inom frikyrkan(?). Nej det är verkligen inte bara fina ord och formulteringar. Jag har svårt för att ta till mig ord från någon som bara har medkänsla för vissa. Orden tappar klang och blir tomma på sitt innehåll.

Elisabet: Jo, men inte helt lätt alla gånger. Huvudsaken tycker jag är att man är medveten om hur man är själv som människa. Ska jag vara en central figur för nadra kanske jag behöver reflektera över hur jag är själv.

Inga-Lina: Nu blev jag nyfiken!

Gunnel: Ja den är bra. Så mänsklig. I o f s mkt som man redan vet men ändå, det känns inte tjatigt att läsa. Mycket beroende på hans ödmjuka framtoning.

Evas blogg sa...

Marskatten: Ja man kan alltid hoppas på att de är ett utdöende släkte. Men jag är inte helt säker på det. Mycket beroende på vilken syn du har, både på människan och på vilket synsätt du har på gällande trosfrågor. Tack och lov har vi ett val, att välja det som känns bra för oss. Tack för de orden! De ger mig en bekräftelse på att jag mognar som människa, även om det tar sin tid:-). Kram!

Anonym sa...

Om vi ska tala om präster har jag både positiva och negativa erfarenheter. Min konfirmationspräst var (är) av den gamla konservativa stammen som förespråkade kyskhet, bön och andakt. Hård är ett ord som kunde beskriva karaktären.
Medmänsklighet kan han inte stava till... Han var inte populär, och det är inte bara min åsikt.
Vår nya kyrkoherde (sedan 10 år minst) är av en helt annan sort. Mänsklig, förstående, förlåtande, varm och humoristisk. Han är en mycket uppskattad herde i vår församling.
Ja, förklaring behövs väl inte...

Evas blogg sa...

Marskatten: Jag har liknande upplevelser när det gäller konfirmationspräst. Där var det domedagsprofetior för hela slanten. Jag var livrädd för honom. Och visst är det mindre av "den sorten" nu, tack och lov.

Madicken sa...

Amen, kan jag säga till din fina text :-)

Evas blogg sa...

Madicken: TACK!

Anonym sa...

kristen blir man vare sig för att man är god eller tror på människan.

Lever man helt gott, gör allt rätt genom hela livet gör en inte till kristen det heller.

Kristen betyder inte = god människa utan att man just tror på Jesus kristus, att han är Gud.

Är man helt god behöver man enligt kristendomen inte vara kristen.

Skulle ju vara förfärligt om kristendomen som alla andra var en prestationsreligion, att folk som kallar sig kristna ansåg sig vara högre moraliskt stående än andra.

Evas blogg sa...

Nineve: Dessvärre finns det en del kristna som tror sig ha den rätta moraliska synen på människan.