Jag fick många reaktioner på föregående inlägg, angående parmiddagar. Min man tyckte jag var alldeles för kategorisk i mitt framställande av dessa tilldragelser. Och det kan han ha rätt i. Dessvärre har jag upplevt middagar som den jag beskrev.
Vad jag egentligen vill få fram med mitt inlägg var den normativa strukturen i dessa umgängesformer. Inte maten och dukningen i sig. Jag uppskattar människor som är duktiga på att laga mat och fixa det trevligt omkring sig. Vad jag däremot inte uppskattar är indelningar. När det enda som gäller är par och då heterosexuella sådana, alla utanför denna norm blir inte inbjudna. Par som har en (utåt sett) trygg relation med "välartade" barn, där könsrollerna faller in i gamla, beprövade normer. Vilket betyder att kvinnan har lagat all mat, städat, dukat och sett till att allt är snyggt och prydligt i hemmet. Mannen har inhandlat "starkvarorna". Indelningarna fortsätter före och efter middagen, med kvinnorna för sig och männen för sig, där kvinnorna "skvallrar" och männen pratar om viktiga saker.
Vad jag är trött på är alla dessa outtalade mönster som sker vid liknande tillställningar. Inte middagar i sig. Och som någon skrev: det är kanske personerna det handlar om. Det tror jag på. Och jag tror på att lära sig tacka nej till vissa saker.
Jag äter gärna middag med andra men gärna på ett mindre traditionsbundet sätt. Vi lever i 2000-talet där det talas om jämställdhet och alla människors lika rätt, detta vill jag se när jag äter middag tillsammans med andra. Oavsett om det är en trerätters sådan, eller en grillad med bröd.
15 kommentarer:
Ja, jo, det kan ju vara olika det där, vad man uppskattar och väljer bort... Det kan skifta över tid med. Man får njuta av olika saker när man är på humör för det. :-) Men du, jag fattade inte riktigt en sak. I förra inlägget skrev du om att du ogillar parmiddagar med samkönade par och i detta skriver du om hur du ogillar middagar med traditionella könsroller (typ, min fria beskrivning av din text). Jag hänger inte riktigt med. Berätta för en trög snoris! :-)
Jag förstod vad du menade. Kunde inte få in min kommentar bara på förra inlägget...försöker igen.
De där parmiddagarna känner jag också igen. Har också upplevt dem. Men nu är det inte alls sån stil på hur man träffas längre tycker jag (som väl är) utan nu träffas man mer under enklare och ibland mycket mer spontanare former.
Jag tycker det är befriande med männsikor som kan umgås med varandra även om de är i olika åldrar eller skeenden i livet.
Mycket tänkvärt inlägg av dig Eva! :-)
Blyger: Det viktigaste tycker jag är att man säger ifrån när det inte känns bra. Men det kan ta många år innan man kommer dithän, har jag insett med stigande ålder. Kanske jag var otydlig när jag skrev (det händer stundvis), vad ja menade och menar är att de parmiddagar jag beskrev följer traditionella könsrollsmönster, där man sällan umgås med samkönade par. Ej heller inbjuds singlar - då blir det ju ingen parmiddag :-) Krya på dig!
Londongirl: Tack ska du ha! Ja visst har det ändrats? Mer av sånt förr. Tack och lov! Det är just ramarna jag vänder mig emot, att hålla sig till gängse mönster och normer. Så tråkigt.
Blyger: Och nu såg jag felet från föregående inlägg och har ändrat så det blir mer tydligt. Förstår att du inte riktigt förstod. Bra att du är van att läsa med skärpa
:-)
BRA sagt!!! Jag skriver under helt och håller på allt. En bra grej här i US är att man alltid blir placerad bredvid sin man...DET gillar jag :-)
Men bäst av allt är bjudningar där man får sitta precis varsomehelst...
Annika: Ja en viss frihet uppskattas :-)
I min bekantskapskrets har jag aldrig blivit bjuden på parmiddag, middagar har jag blivit bjuden på, och då är det oftast en skara brokiga människor...varma människor som jag trivs med.
Ullamona: Låter härligt! Ja såna middagar upplever jag också. Det var mer förr som jag ibland kunde uppleva dessa parmiddagar jag beskrev. Men de förekommer säkert lite här och var. Och många trivs säkert med det - inte jag (vilket du antagligen förstod av inlägget:-)
Har jag missförstått, eller förstått dig rätt att det handlar om att våga bryta de konventionella mönster som innebär att man "måste" bjuda in par - och då pratar vi om par = en hona och en hane?
I så fall klappar jag hjärligt mina händer, för jag tycker att man måste våga bjuda i alla kategorier av människor, singlar, homosexuella, alla!
Jag har blivit inbjuden på middag en (1) gång sedan jag blev änka...till en kär gammal vän som inte ett skvatt bryr sig om att vi var udda vid bordet. Helt underbar är hon, min Lena.
Visst är det trevligt med middagsbjudningar som du säger, äta god mat och dricka något gott till, men inte spelar det någon som helst roll vem som stått för matlagningen, inköpen eller dukningen.
Huvudsaken är att umgås och ha trevligt!
Som vanligt har du kommit metd ytterligare ett intressant inlägg Eva.
Kram
Marskatten: Du har uppfattat det helt rätt! Det var jag som surrade till det i förra inlägget. Jag menar att många är så rädda för att bryta gamla mönster. Och jag tycker det är sorgligt det du beskriver: att du blivit bjuden på middag 1 (!) gång sedan du blev änka. Tack och lov att det finns dom som inte bryr sig i om det är udda eller jämt. Mina homosexuella vänner ser jag inte som annorlunda par. Sen finns det andra som inte skulle kunna tänka sig att umgås med homosexuella människor. Men det är en annan historia - en sorglig sådan. Att laga tillsammans är kul och även att man tar med sig lite var och en. Kram till dig!
Ok, jag förstod dig rätt då. Det finns tyvärr så mycket fördomar...fortfarande. Vi som ska vara så emanciperade, framåtsträvande och vidsynta i Sverige.
Du menar inte att du stött på fördomar pga ett par som är homosexuellt? Helt förfärligt i så fall.
Jag anser att alla människor har lika värde, oavsett läggning. Det bekymrar mig inte det minsta om ett par är av samma kön eller inte. Kärleken styr, så är det bara.
Kram Eva, du är så duktig!
P.S.
Däremot lever fortfarande den traditionella synen kvar att man bör vara 2 som bjuds in...
Där lever vi kvar på 1800-talet känns det som.
Ja, nu låter jag cynisk, men jag kan tänka mig att flera ensamstående än jag kan skriva under.
Marskatten: Ja det finns mängder med outtalade fördomar. De kan vara så subtila: en särskild ton på rösten, kroppsspråk...och ja jag har mött detta fler än en gång. Blir mer och mer upprörd för var gång detta händer. Jag tror också det är många som kan skriva under på att det ibland kan vara svårt när man inte är ett par=normen för många.
Jag har hört om frånskilda och änkor som aldrig blir bjudna bara för att det "blir en över"... eller också måste de paras ihop med någon. Hemskt att det inte duger att vara ensam.
Hur det är med ensamma män vet jag inte - minns dock att mina föräldrar oftare bjöd in en "stackars" ensam man extra, än en ensam kvinna.
Bloggblad: Ja männen blir nog inbjudna, så de får ordentligt lagad mat, för en gång skull :-)!!
Skicka en kommentar